De långa ska kortas och de korta ska förlängas. Så löd en jämlikhetsparoll under franska revolutionen som har fått en något sinister innebörd på grund av revolutionärernas trista ovana att giljotinera sina motståndare.
Men den underliggande tankegången lever vidare. I SNS Välfärdsrapport 2011 finns en fascinerande figur: ”Samband mellan uppfattade ’faktiska’ löneskillnader och löner som anses rättvisa. ”Den visar att i 40 undersökta länder anser allmänheten att personer med låga löner borde ha högre löner och att personer med höga löner borde ha lägre.
En trivial men oemotståndlig poäng man kan göra av detta är att jantelagen knappast är något unikt svenskt fenomen. Den ”kungliga franska avundsjukan” är till exempel dubbelt så stor som den svenska: 60 procent av fransmännen ”instämmer starkt” i påståendet att inkomstskillnaderna är för stora mot knappt 30 procent av svenskarna.
Men det verkligt intressanta är att uppfattningen om hur stora skillnaderna bör vara är oberoende av de verkliga inkomstklyftorna. Oavsett om man bor i länder med stora skillnader (USA, Kanada, Storbritannien), i länder med medelstora klyftor (Kontinentaleuropa) eller i länder med sammanpressad lönestruktur (Norden) anser de flesta medborgare att de är för stora.
Man kan, antar jag, argumentera att denna moraliska förkärlek för utjämning är politiskt meningslös. Eftersom människor tycker att klyftorna alltid är för stora oavsett de verkligt rådande förhållandena ger den oss inga konkreta besked om hur en acceptabel lönestruktur bör vara utformad.
Den andra tolkningen, som jag lutar åt, är att det finns en grundläggande mänsklig jämlikhetsinstinkt när det gäller fördelning, ett slags default-position. När vi inte har någon annan information som kan rättfärdiga ojämlika resultat – att vi måste ge lite större köttbitar till jägarna så att de orkar jaga även i morgon – utgår vi från att det är mer rättvist att dela lika. Eller som missnöjda bönder uttryckte det på medeltiden: När Adam grävde och Eva spann, vem var då en adelsman?
I det perspektivet är det oroväckande att de ekonomiska klyftorna i hela västvärlden har ökat under de senaste tre decennierna. Författarna till SNS Välfärdsrapport, Anders Björklund och Markus Jäntti, påpekar att inkomstskillnaderna minskade obrutet mellan 1930 och 1980, även om takten varierade under olika delar av perioden.
Men sedan åttiotalet har höginkomsttagarna dragit ifrån i alla grupper av länder: de anglosaxiska, de kontinentaleuropeiska och de nordiska.
Om klyftorna bara ökat något i de från början tämligen jämlika nordiska länderna kanske det inte vore så alarmerande. Men statistiken pekar på ett historiskt brott som strider mot vår instinktiva jämlikhetsande.
Rikedom kan fördragas med jämnmod om den delas någorlunda lika.