Jag förstod vad mäklaren menade. Husspekulanter behöver rena väggar och öppna ytor för att kunna möblera i fantasin. Böckerna, skivorna, tavlorna och alla de hundratals udda föremål som en familj drar på sig genom åren skulle bara lägga sig i vägen.
Vad jag däremot inte insåg var hur dystert vårt tömda hus skulle bli. Det var värre än att bo på hotell. Ingen förväntar sig hemkänsla av ett hotellrum; själva poängen är ju att man är borta.
Men här var det som om tiden hade börjat gå baklänges. Den trivsamma vardagsmiljö som vi byggt upp under sexton år skalades bort och kvar blev något som påminde om en flygplatslounge. En ovanligt behaglig sådan, för all del, men ändå i grunden neutral, opersonlig och alienerad.
Nu är huset sålt och vi håller på att skapa ett nytt hem. Men minnet av vårt förfrämligade hus efterlämnade en fråga som fortfarande gnager mig: hur mycket hemtrevnad behöver egentligen en människa?
Man ska förstås vara försiktig med att driva metaforen om samhället som ett ”hem” alltför långt. Främlingskap är nödvändigt i ett öppet samhälle. Som Leif Nylén en gång påpekade när Sergels torg – sin tids Slussenfråga – debatterades: Plattan är trots allt en demokratisk plats, alla vantrivs lika mycket.
Det är en träffande observation. Om någon individ eller grupp känner sig särskilt hemmastadd i vår byråkrati, i våra lagar och på våra offentliga platser innebär det med största sannolikhet att andra individer och grupper är uteslutna och maktlösa.
Men risken är också att demokratin urholkas om ingen känner sig hemma i samhället i stort, om det bara finns ett ”dom” och inget ”vi”. Jag är långt ifrån säker på att den svenska förkärleken för att rensa bort så mycket av historiskt bråte som möjligt gynnar mångfald, integration och jämlikhet.
Snarare har det öppnat en dörr på glänt för främlingsfientliga och högernationalistiska krafter. De har kommit in i det tomma huset där alla vi goda liberaler och socialister har städat undan såväl fula som vackra nationella minnessaker. Och nu har de börjat fylla det med långt obehagligare ting.
Det finns onekligen goda skäl att hålla armlängdsavstånd till idén om en tät nationell gemenskap. Nittonhundratalets historia utgör en provkarta på hur människor har mobiliserats till besinningslöst våld i nationens namn. Men det som till slut besegrade fascism och nazism var inte gränslös internationalism utan en alternativ form av nationell sammanhållning: öppen, tolerant, demokratisk.
Jag tror det gäller än i dag. Sverigedemokraterna bekämpas inte genom att misstänkliggöra alla former av nationell gemenskap. Snarare handlar det om att ta tillbaka fosterlandskärleken från dem som använder den för att drapera sitt hat. Som Niklas Orrenius avslutade sitt lysande reportage om främlingsfientlighet i DN strax före jul: ”Jag har också Sverige i mitt hjärta. Forever. På gott och på ont.”