Jag antar att Stefan Löfven får många råd dessa dagar. Här kommer ett till: Socialdemokratin bör profilera sig som partiet som står för en högkvalitativ offentlig sektor som alla medborgare har lika tillgång till.
Det innebär att man måste överge förhoppningen att de nya Moderaterna plötsligt kommer att dra fram djävulssvansen och säga: ”Ha, ha! Vi har bara lurats. Nu ska vi avskaffa det mesta av offentlig välfärd, förbjuda kollektivavtal, chocksänka skatterna och förvandla Sverige till USA.”
Man kan ha alla möjliga synpunkter på hur Reinfeldt & co har vallat in sitt parti bakom stora delar av den svenska modellen, men att de frivilligt skulle överge ett koncept som har visat sig så framgångsrikt är föga troligt.
Men regeringen har en akilleshäl och den börjar bli ganska svullen. Det handlar inte om omfattningen på välfärden, utan på dess styrsystem. Efter drygt två decennier börjar problemen med marknadsmodeller inom den offentliga sektorn bli plågsamt tydliga. Vi ser det inom skolan, den högre utbildningen, kulturpolitiken, äldreomsorgen, allmänna kommunikationer och en rad andra områden.
Vid valurnorna har svenska folket gång på gång avvisat skattesänkningar och tillbakarullande av välfärdssystemen. Men många av de reformer av statlig förvaltning som införts sedan 1980-talets slut har skapat stora svårigheter med att upprätthålla kvaliteten och jämlik tillgång till offentliga tjänster: målstyrning, new public management, decentralisering, outsourcing, privatisering och utvärderingsraseri.
En del av reformerna var påverkade av nyliberala ekonomiska teorier. Men där fanns också vällovliga ambitioner att ge medborgarna mer inflytande och ökad kvalitet. Inom delar av socialdemokratin talade man om ”egenmakt” och drömde om kooperativ och folkrörelser. Jag tror knappast att jag var ensam om att hoppas att friskolor efter dansk modell skulle kunna innebära en pedagogisk förnyelse; det betyder inte att jag ville att Kunskapsskolan skulle bli en motsvarighet till McDonald’s på en internationell skolmarknad.
Regeringen inser att den har problem. Men man saknar lösningar. Folkpartiet får inget gehör för sitt krav på att återförstatliga skolan. Caremaskandalen har bara resulterat i löften om mer kontroll och utvärderingar. Men det är att hälla bensin på brasan; övertron på att styra verksamheter genom extern granskning är i själva verket en del av problemet.
Eftersom Socialdemokraterna var delaktiga har de nu svårt att tala klarspråk om frågor som vinst inom skolan och vården. Det är ju på sätt och vis hedervärt med konsekvens.
Men det vore bättre om de deklarerade att de skulle ta bort vinst- och destruktiva utvärderingssystem inom välfärden. Jag tror inte väljarna väntar sig att det ska ske över en natt; de vet att reformister arbetar långsamt men effektivt. Men det behövs en riktning.