Det såg ut som en knockout efter Caremaskandalen. Men försvararna av vinst inom välfärden har rest sig. Och visst har de en del argument; att låta debatten styras av ett enskilt fall är inte bra. Men tyvärr har det blivit mer ideologisk kampanj än ärlig diskussion.
Vinst i välfärden, säger man, ger högre effektivitet, bättre kvalitet och större valfrihet. Avskaffar man den kommer hundratusentals människor att bli arbetslösa, skolor och sjukhus att läggas ned och vi kommer alla att sluta våra dagar på Kommandorans fattigstuga sugande på en bit härsket fläsk.
Nej, det där sista var inte riktigt sant. Men den retoriska bombmattan har varit formidabel. Det liknar sjuttiotalet, fast då var det tvärtom: om allt privat blev offentligt skulle samhället bli så mycket bättre. Och det är just denna oförmåga att förstå skillnaden mellan privat och allmännyttigt som är problemet.
De offentliga välfärdsmonopolen hade problem i början av åttiotalet – centralism, byråkrati, professionella monopol, stelbenthet – som behövde åtgärdas. Det var helt rimligt att söka lösningar som skulle ge större valfrihet, brukarinflytande och flexibilitet.
Men Sverige är ett mycket mer extremt land än vad vi själva inser. Lösningen har blivit en total kantring från stat till marknadslösningar. I stället för att satsa på icke vinstdrivande alternativ infördes successivt inte bara vinst utan också marknadstänkande inom hela den offentliga sektorn.
Det handlar nämligen inte bara om skattepengar som går till rika knösar på de engelska kanalöarna utan ett nytt sätt att förhålla sig. Allt, även de mest komplicerade mänskliga verksamheter, kan mätas och utvärderas i kvantitativa termer. Det är ju därför vi tycker så mycket om pengar. De är inte bara trevliga att ha utan också lättare att räkna än allt annat.
Visst är det nödvändigt med kontroll av offentlig välfärd. Vi kan inte överlåta till lärare, sjuksköterskor och andra professionella grupper att ensamma styra över sina värv. Såväl politikerna som medborgarna som är beroende av dessa tjänster måste ha stora möjligheter att både välja och påverka.
Men det betyder inte att utbildning och vård kan drivas efter samma principer som Volvo. Det finns inget beslut i Sveriges riksdag på att vi måste ha bilar i samhället. Det gör det däremot när det gäller utbildning, vård och omsorg.
Allmännytta kan kännas som ett gammaldags ord. Men det är centralt i ett anständigt och pluralistiskt samhälle. Marknaden är bra på många sätt, men den bygger på en endimensionell bild av människan. Därför måste det finnas sektorer som styrs av andra drivkrafter, till exempel professionellt ansvar och medmänsklighet.
År 1989 kollapsade ett system därför att staten ätit upp marknaden. Vi löper den motsatta risken.