Det är en vacker stad. Men kall som is.
Så säger Knausgårds kompis Geir om Stockholm i andra delen av ”Min kamp”. Tyvärr är det inte svårt att förstå vad han menar. Den ängsliga trendmedvetenheten, segregationen mellan innerstad och förort, nattlivets förnedrande kökultur – det är inte konstigt om besökare och nyinflyttade anar något känslomässigt bottenfruset under den isiga skönheten.
Det var också min första känsla när jag som 16-åring kom till Stockholm. Men sedan dess har jag kommit att tycka mycket om Stockholm. Inte för dess kyla och alienation, utan för den gemenskap vars svaga men ändå omisskännliga puls dunkar under isskorpan.
Stockholm är kanske inte gemytligt, varmt och omfamnande. Men här finns en tolerans, en vilja att lämna utrymme för andra människor. En stockholmare tränger sig sällan på, men lämnar ofta en diskret öppning, som en blick av hemligt samförstånd mellan solitärer på en krog i skymningstimmen. Även om staden växer och förändras kommer denna melankoliska grundton – signerad Stig Claesson, Hjalmar Söderberg och Monica Zetterlund – att leva vidare så länge stadens skönhet består och påminner oss om vår egen otillräcklighet.
Att leva och låta leva passar också en stad där de flesta varit inflyttade. Jag missunnar ingen att stoltsera med sin stamtavla på Kvarnen, men man föds inte till stockholmare. Därför är det heller inget problem att allt fler människor flyttar hit (även om avfolkningen av andra landsdelar förstås är det).
Däremot väcker tillväxten en rad frågor om stadsplanering. Med facit i hand är det uppenbart att stenstaden borde ha fått växa ut. Den förtätning som nu sker i förortsområden som är planerade för ljus och luft förstör oftast dessa områdens karaktär utan att skapa riktig stadsmiljö. Då är det bättre att bygga nya stadsdelar där det går, som Hammarby sjöstad. Att gå sakta hem genom stan är svårt när man måste ta sig igenom ett par kilometer granskog.
Man kan också undra varför det varit så svårt att bygga ut tunnelbanan och annan kollektivtrafik. Mitt under brinnande krig – 1941 – tog Stockholms stadsfullmäktige principbeslutet om ett omfattande tunnelbanesystem i Stockholm. Men trots fred, trygghet som ekonomisk tillväxt verkar politikerna ha varit handlingsförlamade under de senaste decennierna, något vi alla får sota för i morgonrusningen.
Vidare, när jag ändå har farten uppe: Stockholm behöver inte ”landmark buildings”. Vi bor redan i en av världens vackraste städer. Problemet är att den ”vanliga” staden – med hyreshus, restauranger, affärer och gator – inte räcker till för alla som vill bo här. Ge oss kloka stadsplanerare och färre arkitekter som vill lämna avtryck.
Och, till slut: ta ner skyltarna vid infarterna där det står ”Stockholm: The Capital of Scandinavia”. Så man slipper skämmas.