Helge var duktig i skolan. Hans starkaste ämnen var de naturvetenskapliga - och religionskunskap. I avgångsbetyget från gymnasiets treåriga naturvetenskapliga linje är betygen slätstrukna, så när som på en femma i psykologi. Specialarbetet gjorde han i biologi, på temat "Skapelse kontra evolution".
Han hade en kamrat, Stefan Beimark, som senare blev pastor i Filadelfiaförsamlingen. Stefan Beimark beskriver mamman som "en jättego kvinna". Pappan återvände senare till Norge, men barnen höll kontakten med honom.
Helge var bland kompisarna en glad spjuver, sprallig och med glimten i ögat. Flera ungdomsbekanta vittnar om att han hade lätt för att prata och tyckte om att vara i centrum.
Familjen var inte religiös, men Helge blev frälst redan som tolvåring i Missionsförbundets scoutrörelse. Under ungdomsåren var det lite fram och tillbaka om han skulle leva som kristen, enligt Stefan Beimark. Han var vid den tiden inte någon fundamentalist och avstod till exempel inte helt från alkohol, som Stefan Beimark gjorde.
Idrott var han aldrig intresserad av, därtill var han för liten och klen, säger en annan vän från barndomen. Politik var inte heller något för honom - fast han senare blev en fanatisk Israelvän.
- Vi gjorde sådant man gjorde då, åkte till stan, åt pizza, spelade dataspelet Super Mario.
Helge lyssnade på både rock och kristen musik. Han hade tidvis långt hår och klädde sig gärna i jeans.
Flickor tyckte bra om honom, men han var ingen "raggarkille". Han blev tidigt ihop med sin första fru och flyttade in till Kristinehamn. Tillsammans med andra kristna ungdomar höll de till på Café Spegeln på kvällarna.
Han var bibelsprängd som få, men hans kvinnosyn var vid den här tiden inte alls så extrem som den blev i Knutby, "kanske ett embryo kunde anas", enligt Stefan Beimark. Över huvud taget såg han inte saker i svart och vitt som han kom att göra senare i livet, och hade inte en lika aggressiv framtoning. Han var duktig på att knyta kontakter och på att "möta människor".
Redan i ungdomen tycks han ha fått smak för en kollektiv livsstil. Brodern Frode säger: "Man kunde aldrig hälsa på bara Helge, det var alltid Helge och hans kompisar."
Vid mönstringen blev han frikallad. Han började på Lärarhögskolan men hoppade av. "Jag var studietrött" berättade han i hovrätten. Det blev för mycket med extrajobbet på en mack och engagemanget i kaféet förutom studierna. I två terminer var han lärare i sin gamla skola i Björneborg. En kollega från den tiden säger att han var en sympatisk kollega, glad och trevlig och lätt att samarbeta med.
- Vi visste att han var religiös, men han försökte aldrig pracka på oss sin gudstro.
Helge blev en av ledarfigurerna inom Jaspis, en Livets ord-inspirerad grupp, men hittade tillbaka till pingstförsamlingen. Han var en dynamisk och populär ungdomspastor när han värvades till Knutby av Åsa Waldau.
När familjen Fossmo flyttade till Knutby tunnades kontakten med de gamla vännerna i Värmland ut. Ingen av dem som kände honom där kan minnas något som förebådade vad som skulle komma.
- Men vi fick ganska snart signaler om att det inte stod rätt till i Knutby, säger Stefan Beimark.
- Det var inte sunt, det som han och Åsa Waldau höll på med.
Hans försvarare, advokat Ola Nordström, beskriver det som att Helge Fossmo blev Åsa Waldaus "personliga adjutant", de hade ett "intensivt och tätt förhållande", "med erotiska inslag i andlig tappning".
Paret Fossmo fick tre barn på fem år, och hustrun skötte förutom de egna barnen flera dagbarn. Hon började se sliten ut, tyckte andra församlingsbor, och klagade över att mannen var borta för mycket.
Hennes föräldrar berättar i förundersökningen till Knutby-målet att de reagerade på att Helge inte skötte sin kropp. Han var allvarligt sjuk flera gånger, hade svår huvudvärk och fick diabetes. Dessutom vände han på dygnet, var uppe hela nätterna och sov på dagarna. Hans förhållande till svärföräldrarna var inte bra.
Men han var en god predikant, beundrad av församlingen och anlitades som äktenskapsrådgivare av flera unga Knutbypar. Hans metod var speciell - han begärde enskilda samtal med fruarna.
Under våren 1999 kallades ett lag från Knutby på sju personer till Mönsterås för att vitalisera församlingslivet i pingstkyrkan där. Vice pastorn i Filadelfiaförsamlingen Samuel Thunberg minns Åsa Waldau, Helge Fossmo och de andra som "charmiga, goa och trevliga människor". Åtminstone i början. När han fick veta att de hade drivit ut demoner ur pingstkyrkan drog han öronen åt sig och lyckades begränsa deras årslånga engagemang i Mönsterås till ett halvår. Han tyckte inte heller om deras oförsonliga förkunnelse om att den som drabbas av sjukdom inte är någon riktig kristen.
Det var Åsa Waldau som dominerade, "hon var chefen, han var andreman". Åsa Waldau fick inte ifrågasättas, hon var en profet, enligt Helge Fossmo.
- Något var sjukt och fel, det kände vi, säger Samuel Thunberg.
På hösten samma år dog Helge Fossmos första hustru i badkaret, Helge gifte snabbt om sig. Det var ingenting som släkten reagerade emot, säger Frode Fossmo. Visst tyckte de att det var "snabba ryck", men de såg att det var bra för barnen.
I Knutbyförsamlingens egen tidning Inblick skrev Åsa Waldau ledarna. Helge Fossmo hade en spalt om församlingens ekonomi och där skrev han om vikten av att medlemmarna visar offervilja. Mer och mer pengar kom in till bygget av en ny kyrka och även till ett barnhem i Indien. De ledande pastorerna bjöds på resor. "Jag önskar dig glädje i ditt offrande", skrev Helge Fossmo och reste till Indien och Hongkong.
I Knutby blev religionsutövandet mer och mer extremt. Åsa Waldau gick in i avskildhet. Helge hemsöktes av drömmar och syner. Om nätterna utkämpade han en andlig strid, med barnflickan som sköld.
Försvarsadvokaten Ola Nordström beskrev i hovrätten hur de tittade på teve och spelade spel, åt och sov i sovrummet, levde som ett förälskat par medan den unga frun låg i gästrummet. Hela Sverige vet vid det här laget vilken aktiv sms-are Helge Fossmo var, ständigt med ett bibelord till hands. Han inledde ett nytt förhållande med en grannfru.
Detta visste hans mor och syskon mycket litet om. Men pappan - som dog för fyra år sedan - sade vid ett tillfälle till brodern Frode att Knutby inte var bra för Helge. Frode tyckte för sin del att hela gänget i Knutby var "flummare", men när han var och hälsade på kunde Helge ta sig en grogg och skämta som förr i tiden.
Så kom överfallet på hustrun med hammaren i november 2003, och den 10 januari 2004 mordet på andra hustrun och mordförsöket på grannen.
Helge Fossmo var tiden direkt efter mordet fortfarande beundrad av församlingen och misstänktes inte för någonting, inte ens när han häktades. Men allt vände när grannfrun bekände. Sedan dess har församlingen vänt sig emot honom som en man. "Han demoniserades", säger försvararen. Det fanns en orm i paradiset. Allt var plötsligt Helges fel.
Sedan dess är det bara familjen som inte misstror Helge Fossmo. Hans bror Frode säger att Helge aldrig skulle utsätta andra för skada.
- Han kan inte slakta en tupp en gång.
Brodern har tonat ner det religiösa under sitt halvår i häkte, säger Frode Fossmo. Han har förstås sin Bibel, men han är inte lika fanatisk, "han har blivit mer av människa." Han har gått ner i vikt och rakat av skägget.
Häktesblek sitter han vid sin försvarares sida och antecknar intresserat, invänder mot något faktafel ibland. Till syskonen säger han att han tror att han snart ska bli fri. Då vill han ta hand om sina barn igen.