Det gick mycket bra. Forskarna hittade nervceller som signalerade tydligt när apan sträckte ut handen för att gripa en jordnöt: "brrippp, brrippp" lät det när mätapparaten gav utslag.
Men plötsligt, helt av en slump, upptäckte forskargruppen också någonting annat.
"Brrippp, brripp" lät apparaten. Men apan hade inte rört någon jordnöt. Det enda som hade hänt var att en av doktoranderna hade gripit tag i jordnöten för att ge den till apan.
Nervcellen signalerade alltså inte bara när apan själv grep tag i ett föremål, utan också när apan såg en annan individ utföra samma rörelse.
- Vi kontrollerade försöket massor av gånger innan vi vågade publicera någonting, för vi var så rädda för att någonting var fel, berättar Giacomo Rizzolatti som är chef för avdelningen för neurovetenskap vid universitetet i Parma.
Forskarna gjorde experiment efter experiment. De testade apor som grep efter jordnötter och russin, apor som förde jordnötter och russin till munnen. Apor som såg människor utföra samma handlingar. Apor som såg andra apor utföra rörelsen. Och människor som såg andra människor gripa efter saker och stoppa saker i munnen.
Först 1996, efter fyra års idoga kontroller, trycktes artikeln som har kommit att revolutionera den psykologiska forskningen. Där slog Giacomo Rizzolatti och hans medarbetare fast att både apor och människor har en sorts hjärnceller som ger utslag både när individen själv utför en handling och när individen ser någon annan utföra samma handling. Forskarna kallade cellerna för "spegelneuron" eftersom de gav utslag när en rörelse liksom speglades i en annan individs hjärna.
Det stod snart klart, genom Rizzolattis och andra forskares arbeten, att människornas system för spegelneuron var mer avancerat än apornas.
- Apornas spegelneuron signalerar om apan förstår målet med rörelsen. Men människorna är mer sofistikerade, de kan uppfatta själva rörelsen mer exakt. För en människa är det mycket klart om du griper en kaffekopp med två fingrar eller tre fingrar. Aporna ser inte den skillnaden, och det är mycket viktigt. Det är därför apor är så dåliga på att imitera, säger Giacomo Rizzolatti.
Att apor skulle vara särskilt bra på att "apa efter" är nämligen en myt. Apor kan inte apa efter. Förmågan att imitera är något unikt mänskligt.
Det är en insikt som har kommit tack vare forskning om spegelneuron, och Giacomo Rizzolatti hoppas att den insikten ska komma till användning inom undervisningen.
- Jag bråkar just nu med en del lärare som anser att imitation är dåligt. Jag vet inte hur det är i Sverige, men i Italien finns sedan tjugo, trettio år en trend att man inte ska träna och imitera, utan vara originellfrån första början. Men Leonardo da Vinci och Picasso tränade i åratal innan de blev originella, det är ju en mänsklig specialitet, säger han.
Att forska om människors spegelneuron är mycket svårare än att forska på makakapor. De etiska reglerna tillåter inte forskarna att sätta in elektroder i människors hjärnor för att mäta enskilda hjärnceller.
- Vi måste använda indirekta metoder.
De indirekta metoderna är olika sorters hjärnkameror, som från skallens utsida kan avgöra om en viss del av hjärnan blir mer aktiv.
Italienska och amerikanska forskare använde redan 1995 en sådan hjärnkamera, som kallas för PET, för att undersöka spegelneuron hos människor.
De upptäckte då att mänskliga spegelneuron bland annat finns i en del av hjärnan som kallas för Brocas area. Det var en ny sensation, för Brocas area har avgörande betydelse för språket. Det har forskare vetat sedan slutet av 1800-talet, eftersom människor som får Brocas area utslagen av stroke får problem med att talas.
- Den här upptäckten gav upphov till en massa intresse. Den stöder en teori om språket som går ut på att det startade med gester, säger Giacomo Rizzolatti.
Rizzolattis forskargrupp använde en annan sorts utrustning, som kallas TMS och som mäter aktiviteten i nerverna. De lät försökspersoner lyssna på en röst som sade olika ord, till exempel "birra" som betyder öl på italienska eller "baffo" som betyder mustasch.
Det visade sig att nerver i försökspersonernas tungor och i den delen av hjärnbarken som styr tungans rörelser signalerade när personerna hörde "birra" och andra ord med "r" i. Men bara då - ord utan "r" aktiverade inte några spegelneuron som hade med tungans rörelser att göra.
- Det här är ju indirekta bevis, lite spekulativt. Men man kan se det som en förklaring till att barn kan lära sig språk så lätt, säger Giacomo Rizzolatti.
Alldeles ny forskning i Sverige bekräftar att barns system för spegelneuron utvecklas samtidigt som deras nervsystem för egna rörelser.
Claes von Hofsten, som är professor i psykologi vid Uppsala universitet, och hans medarbetare testade vuxna försökspersoner och små barn.
Alla försökspersonerna fick titta på en videoskärm, där en hand förde en liten boll till en korg.
De vuxna förstod handlingen lika bra som om de själva skulle ha utfört den. Följaktligen tittade de på korgen - målet för rörelsen - redan innan handen hade hunnit dit med bollen.
Det var redan känt att vuxna har denna förmåga. Frågan som Uppsalapsykologerna ville ha svar på var hur barn skulle reagera.
Barn som var sex månader gamla klarade inte uppgiften. De följde bara bollen med blicken, de kunde inte förutsäga vad handen skulle göra med blicken.
Men ettåringar klarade uppgiften lika bra som de vuxna. De insåg att avsikten bakom rörelsen var att flytta bollen till korgen, och därför tittade de på korgen redan i förväg. De kunde förutsäga andra människors handlingar!
Forskarna gjorde också ett kontrollexperiment, där den mänskliga handen på videon hade redigerats bort. Nu var det bara en boll - ett livlöst föremål - som förflyttades.
Då kunde ingen förutsäga att bollen skulle hamna i korgen, varken barn eller vuxna.
- Det är ett sådant vackert experiment. Claes von Hofsten har visat att barn är kapabla att förutse andras handlingar först när de själva klarar av att utföra handlingen. Det finns system i hjärnan för det, säger Giacomo Rizzolatti.
Claes von Hofsten och hans kolleger planerar nu att gå vidare och undersöka autistiska barn. Det finns redan en del forskning i USA som tyder på att autistiska barn har sämre fungerande system för spegelneuron.
Upptäckten om spegelneuronens betydelse för samspelet mellan människor är på sätt och vis lika revolutionerande som när svensken Torsten Wiesel och amerikanen David Hubel på sjuttiotalet upptäckte hur synsinnet fungerar. För den upptäckten belönades Wiesel och Hubel med ett halvt Nobelpris 1981.
Om det blir ett sådant Nobelpris är Giacomo Rizzolatti en självklar pristagare. Men vem ska han i så fall dela priset med? (Ett Nobelpris kan delas mellan högst tre personer.)
Kanske Riitta Hari vid tekniska högskolan i Helsingfors. Hon har använt särskilt avancerade hjärnkameror och tydligare än någon annan kunnat bekräfta att spegelneuron finns även hos människor.
Rizzolatti nämner hennes namn och ytterligare ett par. Sedan avböjer han att besvara frågan. Det kan bli känsligt om nu ett Nobelpris blir verklighet, vilket inte alls är osannolikt.