Siriwan Phakpain är en 38-årig thailändsk kvinna som i vanliga fall arbetar för ett företag som tillverkar presenningar och kapell i Skåne i Sverige. När hon var hemma på julsemester hos familjen i mellersta Thailand ändrades den lugna rytmen i livet på några timmar. Hon blev åter den räddningsarbetare hon varit under flera år tidigare hemma i staden Ayutthaya.
- Jag hörde vad som hänt och sen såg jag de hemska bilderna på tv och förstod hur många som var saknade. Då samlade jag ihop mitt gamla räddningsteam och vi åkte ner hit. Nu är vi 30 personer här och flera andra frivilliga som kommer hela tiden.
- Vi kommer att arbeta tills vi är klara. Just nu ser jag ingen ände, det är så många döda som ligger kvar här ute.
Tsunami-vågen har bildat stora vattenfyllda kratrar flera kilometer upp på land i hela Khao Lak-området. Många av byborna i Ban Bang Niang som inte hann undan den grymma jättevågen ligger här - dolda under lera, trädgrenar och bråte från de krossade husen. I det smutsiga vattnet simmar fotbollar, flaskor, skolböcker och sandiga skor.
Kängorna sjunker djupt ner i leran när vi följer Siriwan Phakpain och hennes Rescue & Recovery Team mot en plats som överlevande bybor pekat ut. Det är tidig eftermiddag och solen steker. Lukten av död blir allt tydligare. Det råder ingen tvekan - här ligger ännu ett offer för tsunamin.
På den leriga "ön" som sticker upp mellan två kratrar sätter Siriwan Phakpain och några av hennes medarbetare omedelbart i gång arbetet med att röja undan i en hög bråte under ett böjt träd. Den 18 månader gamla elefanten Sood-Lo gör det tyngsta jobbet. När hon drar upp tjocka trädgrenar, stolar och bord som ligger i högen över den döda kvinnan ger elefanten ifrån sig ett ljud som påminner om mänsklig gråt.
- Hon tycker inte om det här, att leta efter de döda. Vi har fyra elefanter som arbetar med röjningen, men de får gå i skift för att klara av det, förklarar Siriwan Phakpain.
Elefanter har mycket känslor och död kan vara socialt traumatiskt för dem, har vi redan lärt oss av elefantskötaren som är med i räddningsteamet. Minnet är också livslångt hos elefanten och upplevelserna under räddningsarbetet kommer att stanna kvar hos dem, precis som hos de människor som arbetar här.
Siriwans team letar i områden där det huvudsakligen ligger thailändska offer för tragedin. På stränderna där turisterna fanns är räddningsteamen större till antalet och resurserna bättre. Här uppe i resterna av byn Ban Bang Niang finns inga grävskopor och militärhelikoptrar. Siriwan och hennes medarbetare som drar upp de döda har munskydd, gummihandskar och stövlar men många av de frivilliga arbetar i sina vanliga kläder.
Kommunikationsradion sprakar till och hon pratar snabbt. Det har kommit tips om ännu en död kropp några kilometer längre bort.
- Jag kan inte prata längre nu. Vi måste bli klara och ge oss i väg snabbt.
Efter en halvtimmes svettigt arbete i den 30-gradiga hettan lyckas de få fram den döda kvinnans kropp. Hon sveps in i en vit plastsäck och elefanten Sood-Lo får bära henne i betarna fram till skåpbilen, där flera andra döda i liksäckar redan ligger.
Tre av kropparna som ska med i bilen ligger på marken. Flugorna surrar kring liksäckarna. Några av räddningsarbetarna lyfter upp de tre döda på biltaket. Alla kropparna ska fraktas vidare till templet Wat Yaan Yao. Templet är den plats där de internationella identifikationsgrupperna finns och där alla kroppar samlas för att man ska kunna ta DNA och prov på tänderna och därmed slutligen komma fram till vilka de döda är.
I bilen på väg till nästa plats passerar vi ännu en krater där ett trettiotal thailändare tysta står och tittar ner i vattnet. Flera trycker handdukar mot ansiktena för att kunna stå ut med lukten. Det vinande ljudet från slamsugningsmaskinen som dränerar kratern på lerigt vatten är det enda som hörs. En vanlig syn här. Många som står i tyst väntan vid lerigt vatten. Det kan vara en släkting som ligger där nere.
Siriwan möter anhöriga till de döda när hon är vid templet.
- I dag träffade jag en man som förlorat 13 människor i sin släkt, en var en flicka som bara var 13 år gammal. Han sade att han inte visste hur han skulle orka fortsätta leva. Vad skulle jag säga till honom, det är så sorgligt.
Hon skakar på huvudet. När vi frågar henne hur man står ut med det oändliga jobbet att leta efter döda säger hon att det är svårt, att hon är trött men att det inte finns något alternativ.
- Jag är ingen stark kvinna. Jag gråter när jag ser de döda. Men någon måste göra detta, det är viktigt att de anhöriga får veta vad som hänt med släktingarna.
Från sex på morgonen till sent på kvällen. Så långa är arbetsdagarna för Siriwan och hennes team. I dag har de funnit 16 döda, men räknar med att det kan bli mer än tjugo innan kvällens mörker gör det omöjligt att fortsätta leta. Första veckan efter tsunamivågen hittade de över 80 döda i området kring byn Ban Bang Niang.
Vid templet Wat Yaan Yao står hundratals kistor staplade. Stora containrar fylls hela tiden på med döda i plastsäckar. Genom porten till templet kör små lastbilar med flaken fyllda av fler döda människor - inlindade i tyg eller plast som hålls ihop med brun förpackningstejp. Känslan av att besöka en dödsfabrik förstärks av de grupper med rättsläkare som går omkring i heltäckande skyddskläder, lårhöga gummistövlar, gula gummihandskar och gasmasker över ansiktena.
Vi åker vidare till platsen Siriwan fått tips om. Vägarna har spolats bort och vi kör över dammiga fält förbi raserade hus till ett kargt område tre kilometer från stranden. En grå polisbåt ligger lutad mot några spillror till träd. Den slungades ända hit av vågen och bara en av tjugo ombord överlevde, berättar en man som stått och väntat på räddningsteamet. På marken ligger gamla gummihandskar och munskydd. Här har man redan letat efter döda.
Den här gången är kratern så bred att den bästa lösningen är att ro ut i små plastbåtar till platsen där man tror att en död människa ligger. Återigen är det en hög med trädgrenar som ska röjas undan. Vi väntar. Efter en stund bekräftar Siriwan genom sin megafon över vattnet att ännu en död människa hittats.
När arbetet med att få kroppen i båten och till rätt sida av kratern är klart börjar det mörkna och Siriwan är mycket trött. Tröstlösheten i jobbet är värre än vanligt i dag.
- Jag vet inte hur jag ska förklara vad jag känner. Om du kunde prata thailändska kanske jag skulle kunna förklara bättre.
Nu ska hon åka de 13 milen ner till Phuket för att sova några timmar i den lånade bostaden innan nästa dags sökande börjar. Vad hon ska göra när det är klart, när det inte finns några fler kroppar att leta efter har hon inte haft tid att tänka på.
- Jag vill egentligen bara rymma i väg nånstans efter det här. Men jag ska åka tillbaka till min familj i Ayutthaya, nu är det viktigare än någonsin med familjen, att vara med dem så mycket som möjligt.