Aili Jögi måttar livligt ungefär tio centimeter med sina starka händer för att visa hur långa kapslarna var.
Året var 1946 och ryssarna hade året innan återigen belägrat Estland.
Aili Jögi suckar.
- De var tillbaka. Jag kunde se från vårt sovrum hur de halade ner den estniska flaggan.
De befriade Estland från nazism, enligt den ryska historieskrivningen. Men esterna och Aili Jögi tycker annorlunda.
Tyskarna hade redan lämnat Estland när ryssarna kom en andra gång, påpekar Aili Jögi. Det var den estländska flaggan som ryssarna halade ner från regeringsbyggnaden, inte den tyska. Estland fick bara vara fritt i fyra dagar.
Själv gick hon i 8:e klass i en skola på Haridusegatan, precis brevid den plats där bronsstatyn och det gamla monumentet i trä stod.
- Plötsligt märkte jag hur folk som bodde i ett hus i närheten började flytta ut. I stället flyttade KGB-medarbetare och generaler in och en vakt ställdes vid ingången.
- Där bronssoldaten stod fanns ett monument i trä med en stjärna på toppen. Jag gick förbi där varje dag på väg till skolan. Det stod några minnesord och jag frågade en soldat vilka som låg begravda där.
Svaret hon fick var att tre soldater hade blivit påkommna med att stjäla när de hjälpt till att flytta saker i huset som KGB höll på att ta över.
- En av KGB:s egna ideologer sköt ned dem på plats. De tre ska ha begravts vid monumentet.
Det har spekulerats i att gravarna är rena propagandamanifestationen och att det inte alls ligger några soldater som stupade i kriget där. Aili Jögi verkar vara inne på den linjen.
Hon är en envis kvinna som inte låter saker och ting bero. Det framgår klart när DN träffar henne under de dagar när debattvågorna går som högst om den estländska regeringens beslut att flytta bronsstatyn från de centrala delarna av Tallinn.
Hon är väl insatt i dagspolitiken - på bordet ligger flera tidningar - och hon är engagerad i partiet Ismaalitt, Fosterlandsförbundet. Nyligen deltog hon i ett rundabordssamtal med en av de mest ivriga demonstranterna mot flytten av bronsstatyn.
- Han frågade mig om jag är kristen. Jag sa nej, jag har uppfostrats under Stalins sol, säger Aili Jögi och ser illmarig ut.
Det där med uppfostran under Sovjetdiktatorn Stalins sol är ingen fullständig lögn, även om det skedde ofrivilligt.
Aili Jögi är en av de tiotusentals ester som skickades till arbetsläger i Sovjetunionen sedan deras land ockuperats. De forslades i boskapsvagnar, fick dåligt med mat och många dog redan på vägen dit. För Aili Jögi blev det 25 år i republiken Komi, i nordvästra Sovjetunionen väster om Uralbergen. Det var straffet för att hon förstörde krigsmonumentet.
Men det tog ett tag innan KGB kom henne på spåren. Innan dess hann hon och hennes klasskamrater föra sin egen frihetskamp.
De distribuerade flygblad för Estlands frihet och de levererade mat till estniska soldater som hade skadats. Men täckmanteln började falla när de bestämde sig för att hjälpa en man som förlorat ett ben efter att ha stridit mot ryssarna. Han hade blivit träffad av en granat och hölls i en bunker.
- Vi hade ett ställe vi ville flytta honom till men vi behövde också en läkare som kunde sköta om honom. Så vi började fråga runt. Det var då någon vid något tillfälle sa något fel och vi blev komna på spåren.
Aili Jögi hade vid denna tid börjat ta lektioner i skytte. Det var när hon var på väg hem från en sådan övning som den ryska polisen mötte henne på halva vägen och förde henne till KGB:s högkvarter på Pagarigatan i gamla stan i Tallinn.
- Jag förstod vad det betydde. Min enda tanke var: nu händer det. Pagarigatan betydde stället där man höll fångar och torterade dem.
Plötsligt satt hälften av klassen i fängelse. De flesta släpptes, kvar blev de fem flickor som hade distribuerat flygblad. Alla blev de skickade till arbetsläger.
Men Aili Jögi låter sig inte behandlas hur som helst. Trädgården utanför den gula villa i Keila några mil väster om Tallinn, som hon och maken Ülo har bott i sedan de fick återvända till Estland 1971, prunkar av grönska. Här finns stora fruktträd. Körsbären föll de ryska soldaterna, som hade sin bas bara på andra sidan vägen, på läppen och ofta fick paret Jögi ovälkommet besök av pallande soldater. En dag fick Aili Jögi nog, berättar hon. Hon tog fram en av sportbössorna, gav sig ut i trädgården och skrek åt soldaterna att ge sig i väg.
- Ülo sa, gör det inte, det är inte värt det. Men jag skrek för fulla muggar och efter det flydde de varje gång de såg mig i trädgården.
Aili Jögis ögon glöder när hon berättar och ibland sätter hon upp en trotsig min, som för att visa att ingen ska sätta sig på henne. Hon visar stolt upp en orden hon fick av den förre estländske presidenten Lennart Meeri för elva år sedan. Hon fick den för kampen för sitt land och är en av två kvinnor som har den i sin ägo.
Men detta var senare, efter att hon fått komma tillbaka till Estland. Aili Jögis liv illustrerar det många ester fick uppleva sedan ryssarna ockuperade deras land och förklarar kanske också varför bronsstatyn blivit en så känslig fråga.
Första gången ryssarna ockuperade Estland, 1940, var Aili Jögi nio år. Hon beskriver deras intåg i landet som avskyvärt.
- De skrek hela tiden och sjöng ryska kampsånger. Alla var rädda för dem. Saker stals. Speciellt gillade de klockor. En del ryska soldater hade tre stycken på sig. Ingen straffade dem, minns hon.
Den sovjetiska ockupationen innebar politiskt förtryck av esterna. Folk massdeporterades till arbetsläger i Sibirien i boskapsbilar.
- Alla med inflytande, makt och pengar deporterades. Hela den intellektuella eliten, minns hon.
Själv hette hon på den tiden Jürgenson och pappan ägde en leksaksaffär. När kriget brutit ut ockuperades Estland av Nazi-Tyskland 1941. De sände också folk till arbetsläger, framför allt skickades Estlands judar till koncentrationsläger.
- Men det var inte lika illa som under ryssarna. De deporterade folk långt, långt bort, till Sibirien. Tyskarna sade att om de vann kriget skulle esterna bli deporterade till Leningrad. Det var inte lika långväga.
Aili Jögi bär randig tröja och jeans. Hon far under vårt samtal flera gånger upp för att visa fotografier, böcker och andra minnesmärken. I det vita håret sitter några hårspännen och när hon berättar är den unga flickan, som tillsammans med sin klasskamrat tog sig för att bekämpa ryssarna, fortfarande närvarande.
I KGB:s högkvarter på Pagarigatan fyllde hon 15 år.
- Där serverade de fisksoppa som luktade så illa att man inte kunde andas. Jag började att hungerstrejka.
Efter ett och ett halvt år i fängelset skickades hon till arbetsläger i Komi i nordvästra Ryssland. Där väntade arbete i kolgruvor.
Totalt blev det 25 år i exil. Egentligen var hon bara dömd till åtta år, men hon träffade sin man i arbetslägret och han var dömd till livstid för att ha varit spion åt Finland. Med giftermålet blev även Aili Jögi dömd till livstid.
Hon har många historier att berätta från arbetslägret. Om den dåliga maten (bland annat en soppa gjord på fiskmåshuvuden) och om hur vissa ständigt fick sina domar förlängda och aldrig kom därifrån. Hon berättar om en arbetskamrat i kolgruvan som avrättades med nackskott. Antalet brev hem var ransonerat till två per år och de var tvungna att skrivas på ryska så att innehållet kunde kontrolleras.
- Man kunde bara skriva: jag lever fortfarande.
Men Aili Jögi var aldrig rädd.
- Jag är väldigt envis och tänkte aldrig på att jag skulle kunna dö.
Så berättar hon i förbifarten att hon nyligen genomgick en hjärtoperation. Efter ingreppet ville inte hjärtat börja slå igen och hon blev blå i ansiktet.
- Men tanken att jag skulle kunna dö slog mig inte då heller, och jag överlevde.
Första återbesöket i Estland kom i slutet av 60-talet när hon och maken Ülo köpte huset DN träffar henne i. Två år senare fick de båda tillåtelse att flytta tillbaka. Då hade de två barnen redan bott där i två år med Aili Jögis mamma.
Att en del ryssar säger sig bli
diskriminerade i dagens Estland ger hon inte mycket för.
- I 50 år hade de alla privilegier, de fick de finaste lägenheterna och esterna var tvungna att kommunicera på ryska i sitt hemland. Nu är saker annorlunda och de som kan tala estniska är inte diskriminerade, säger Aili Jögi.
Själv vägrar hon att tala ryska med de ryssar som bor i Estland men har däremot inte något emot att praktisera språket när ryska turister kommer på besök.
Estland förklarade sig självständigt 1991, men riktigt fritt kändes det inte förrän den siste ryske soldaten försvann 1994, menar Aili Jögi. Och när Estland väl fått tillbaka sitt frihet var det ett förändrat land.
- Människor hade ändrats efter att ha proppats fulla med propaganda och rädslor.
Fast själv lyckades hon hela tiden behålla sitt eget jag, Stalins uppfostran misslyckades.
- Jag har alltid varit rättfram och sagt precis vad jag tycker. Jag har aldrig försökt dölja det, inte heller när ryssarna styrde, säger hon.
Efter att hon och maken kommit tillbaka till Estland jobbade hon några år på ett arkitektkontor. Dessutom arbetade båda som instruktörer i sportskytte vid en skola i Keila. Redan under tiden i Komi hade makarna fått tillåtelse att tävla i sportskytte. Tillsammans med eleverna övade de nu mot Jögis garage som de hade byggt i en vinkel så att de skulle slippa se den militärförläggning som låg på andra sidan vägen.
Hon berättar om tidigare studenter, i dag i 30-40-årsåldern, som kommer fram till henne, ger henne en kram, och tackar.
- Vi pratade inte direkt politik under skyttelektionerna, men jag var oberoende. Vi tog med hundratals kilo körsbär, gjorde sylt och åkte på tävlingar, säger Aili Jögi och far upp ur fåtöljen än en gång.
Den här gången visar hon diplom från Estlands skytteförening. Så tar hon fram en bössa från
tiden som sportskytt i Sovjetunionen och visar den rätta positionen. Den är tung, säkert fem kilo, visar det sig när jag provar. Men Aili Jögi är stark.