Det var när DN:s reporter Matilda Uusijärvi i februari rullade upp historien om hur Maria Beroendecentrum delade ut miljontals kronor till sina ägare som Eva Ottosson var i kontakt med tidningen.

I dag är den tidigare DN-vikarien Matilda Uusijärvi redaktör och ansvarig utgivare för tidningen Scoop.

I ledaren i det nummer som kommer i nästa vecka anklagar hon sig själv för vad som hände. Eftersom Eva Ottosson ringde upp reporterns privata mobilnummer, som inte var hemligt, gick det att spåra samtalet.

- Slutsatsen är att vi journalister måste vara noga med att inte bara själva skydda våra källor utan påminna källorna om att de också måste skydda sig själva, säger Matilda Uusijärvi.

Lotta Olmarken på Maria Beroendecentrum vill inte kommentera affären.

- Jag kan inte säga något om ett enskilt personalärende, säger hon.

- Det enda jag kan säga är att ingen blivit uppsagd från Maria Beroendecentrum.

Vilket i och för sig är sant eftersom hon och facket i en förhandling enades om förlikning sedan Eva Ottosson varslats om uppsägning. Därmed behövde den aldrig verkställas.

- Jag var slutkörd och orkade inte fortsätta, säger Eva Ottosson.

-Så tyvärr fick jag aldrig chansen att försvara mig mot anklagelserna.

Hennes facklige företrädare Peter Sparrfors på akademikerförbundet SSR säger att förbundet aldrig driver frågor vidare om medlemmen inte vill. Mer kan han inte säga.

- Vi har gjort en uppgörelse och rivit de gamla protokollen. Då hör det till god sed att inte gå in på vad som hänt under förhandlingarnas gång.

Den principen anser han inte att Maria Beroendecentrum hållit sig till och därför har man inlett en ny tvisteförhandling för att arbetsgivaren misskrediterat Eva Ottosson inför sina tidigare kolleger.

I ett förhandlingsprotokoll som Scoop publicerar ett utdrag från framgår det emellertid klart att kontakten med medier var en av orsakerna till varslet.

Eva Ottosson arbetade som EU-samordnare på Maria Beroendecentrum och fortsätter nu som konsult inom samma område.

På frågan om hon ångrar sig svarar Eva Ottosson ett bestämt nej. Hon var tvungen att säga sitt även om hon fick betala priset för det.

- Frågan är ju hur man bör, får och ska bete sig med skattebetalarnas pengar. Särskilt i en verksamhet som ska hjälpa samhällets allra svagaste och där pengarna aldrig räcker. De gjorde inget juridiskt fel, men etiskt och moraliskt var de långt ute i en gråzon.