Det var Huo, en ung, arg man, som förde mig till en by i centrala Kina som allmänt kallas cancerbyn. Han ville visa vad utsläppen från fabriker hade gjort med floden och de människor som bor nära den. Han var upprörd och stridslysten.
Byinvånarna var tungmetallförgiftade och över hundra hade fått cancer. De hade blivit sjuka när de under lång tid druckit av det vatten som de pumpade upp ur marken och som luktade död fisk.
För 50 år sedan var Huaifloden så ren att man såg fiskarna i vattnet. Tehusen tog vatten direkt ur floden. På 70-talet blev vattnet grumligare än tidigare och på 80-talet flöt döda fiskar i floden. På 90-talet blev Huaifloden den värst förorenade i hela Kina, och cancerfallen dök upp.
Fabrikerna hade reningsanläggningar, men de var dyra att starta och användes bara när någon utifrån kom för att inspektera att fabrikerna följde miljöföreskrifterna. Lokala myndigheter blundade för cancerfallen som bara blev fler. Antingen för att de lokala ledarna - som ofta i Kina - fick sedlar i röda kuvert för att titta bort, eller för att de ville visa snabb ekonomisk tillväxt för att gagna sina egna karriärer.
Vi träffade bybor och pratade i flera timmar, men vi hade bara gått 50 meter på bygatan för att ta bilder när en man på cykel sa att vi blivit upptäckta. Arbetarkommittén hade ringt till polisen. Vi försvann bakvägen ur byn i en bil som körde oss på gropiga stigar över ett fält.
Huo hade i förväg varnat att hans telefon varit avlyssnad och att lokala myndigheter därför visste att utländska journalister var på väg till kommunen. Men eftersom det inte var första gången de lade sig i hans miljöarbete tyckte han vi skulle komma ändå.
Det är modiga aktivister som Huo som gör det möjligt för en utländsk journalist i Kina att komma nära de problem som annars sopas under mattan.
Men för mig som journalist är det en balansgång. Å ena sidan måsta jag samla in vad som krävs för ett reportage, å andra sidan får jag inte äventyra aktivistens personliga säkerhet.
Vi skildes från Huo i all hast efter att polisen ringt på hans mobiltelefon - så att vi inte skulle upptäckas tillsammans. Polismännen var upprörda och hade talat om den "dåliga utländska tidningen som ville smutskasta deras ort".
Nästa gång vi hörde från Huo var det ett sms som sa att polisen var på väg upp till hans lägenhet. Senare kom nya sms när polisen tagit hans mobiltelefon och försökte gillra fällor för att få veta var vi befann oss.
Den eftermiddagen ändrade vi resplaner flera gånger, och undvek stora vägar. Vi ville inte bli av med materialet till reportaget om vi blev stoppade av polisen. Värre var det för Huo som satt i polisförhör i fyra timmar.
Efteråt skickade han ett mejl och undrade om han var tokig som fortsatte kampen för floden. Några dagar senare kom ett nytt meddelande där han skrev att han inte ger upp.
Inför OS har Kina släppt på reglerna för utländska journalister stationerade i Kina. Numera är det tillåtet att resa till de flesta platser utan att ha lokalt tillstånd. Det var ett löfte Kina gav redan när värdskapet för OS blev klart.
Men denna öppning, som varit i bruk i drygt ett år och som pågår till i mitten av oktober i år, har kombinerats med en ännu hårdare bevakning av de invånare som kämpar för allt från mänskliga rättigheter till en bättre miljö och som är beredda att uttrycka sin mening. Raden av personer som fängslats eller satts i husarrest växer. Partitoppen hoppas på största möjliga tystnad inför de veckor i augusti då det är tänkt att Kina ska blända omvärlden och sina egna medborgare.
I dag har Huo blivit bildlärare på halvtid för att få en inkomst. Han jobbar fortfarande med att förbättra miljön i floden, trots de lokala myndigheternas fortsatta trakasserier.