Folkhemmet i förändring

Hur bra är förskolan för barnen egentligen?

Publicerad 2008-07-20 05:00

Barnen är på förskolan och de vuxna gör karriär. Många barn är längre på förskolan än föräldrarna är på arbetet, skriver författaren och samhällsdebattören Dilsa Demirbag-Sten, som undrar om heltidsarbetande föräldrar är det bästa för  barnen. Borde vi inte trappa ner i arbetstid och umgås mer med våra barn?

Åsa Bengtsson Helin Barnen är på förskolan och de vuxna gör karriär. Många barn är längre på förskolan än föräldrarna är på arbetet, skriver författaren och samhällsdebattören Dilsa Demirbag-Sten, som undrar om heltidsarbetande föräldrar är det bästa för barnen. Borde vi inte trappa ner i arbetstid och umgås mer med våra barn?

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Del 4.. Gamla, goa trygga Sverige. Ett blågult folkhem för alla. Eller? DN Söndag har bett sex skribenter att ge sin bild av folkhemmet 2008. Journalisten och författaren Dilsa Demirbag-Sten skriver i dag om hur den svenska barnomsorgen växte fram och frågar sig om den verkligen är det bästa för barnen?

Del 4.. Gamla, goa trygga Sverige. Ett blågult folkhem för alla. Eller? DN Söndag har bett sex skribenter att ge sin bild av folkhemmet 2008. Journalisten och författaren Dilsa Demirbag-Sten skriver i dag om hur den svenska barnomsorgen växte fram och frågar sig om den verkligen är det bästa för barnen?

Mor säger att hon ångrar att hon
arbetade heltid.

- Hade jag vetat det jag vet nu hade jag levt enklare i stället och varit hemma mer med er. Dina syskon var på förskola nio till tio timmar om dagen, tills du blev så stor att du kunde hämta dem tidigare. Vad gjorde vi? Jo vi städade morgon och kväll för att ni skulle få det bättre. Men barn bryr sig inte om saker och kläder. De vill bara vara med sina föräldrar. Mor upprepar detta ofta. Hennes dåliga samvete växer med åren.

Nu är jag själv mor. Vår yngsta går på förskolan på Östermalm. De flesta barn i samma förskolegrupp blir lämnade vid nio och hämtade vid fyra. Ingen kommer före halv nio eller går efter halv fem. Så ser det inte ut på alla förskolor. Var fjärde barn går på förskolan längre än åtta timmar. De flesta föräldrar säger att de skulle vilja hämta tidigare om de hade möjlighet.

Detta ständigt dåliga samvete för barnen på förskolan!

Idén om en kollektiv och institutionaliserad barnuppfostran kan spåras tillbaka till Platon. I "Staten" förklarar den store filosofen att alla föds med olika egenskaper och det blir bäst "när var och en sysslar med det, som ligger för hans anlag". Kvinnor skulle ägas gemensamt och barnen skulle avlas fram för att få de bästa medborgarna till staten. De små barnen skulle fostras i gemensamma barnkrubbor så att ingen favoriserades. En känsla av gemensamt ägande skulle gynna staten i stort.

Den moderne läsaren sätter väl kaffet i halsen här. Kvinnor som ägodel?! Barnen som en produkt av avel?! Kanske inte precis vad vi kallar humanistiskt, men för Platon var samhällsnyttan det väsentliga.

Just samhällsnyttan är ett återkommande tema i diskussionen om det som kommit att kallas dagis och förskolor i vårt land. Redan mot slutet av 1800-talet kunde kvinnorna i Stockholm sätta sina barn i privata barnträdgårdar som liknade de tyska Kindergarten. Men det var först när paret Alva och Gunnar Myrdal engagerade sig i barnauppfostran som den svenska familjepolitiken utformades på allvar. Makarna Myrdal hade precis som Platon samhällsnyttan för ögonen när de publicerade den kontroversiella debattboken om den sjunkande nativiteteten, "Kris i befolkningsfrågan", 1934.

Kvinnor uppmanades att lämna barnen till utbildade pedagoger, som på ett bättre sätt än föräldrarna kunde stimulera och fostra de små. Dessutom skulle detta befria kvinnorna från det patriarkala oket och gynna samhället i stort.

Skolreformen gav flickor möjlighet att utbilda sig, och nu fattades bara att någon avlastade dem från barnen. Det urbana samhället tvingade människor att flytta långt från mormödrar, systrar och mostrar som kunde hjälpa till med barnen.

Samhället ryckte in med Alva Myrdal i spetsen. Åren som följde präglades av många socialpolitiska utredningar, inte sällan ledda av Alva Myrdal, för att utvärdera behovet av en utbyggd och omfattande socialpolitik där samhällsomsorgen av barn var central.

Den kollektiva uppfostran av barnen möjliggjorde en enorm ökning av produktivitet och levnadsstandard i Sverige. Den offentliga sektorn utvidgades. Höjda skatter finansierade barnbidrag, förskola och föräldraledighet.

I dag går de flesta barn i Sverige på förskola, fast inte alltid heltid. I faktiska tal är över 400.000 barn, med andra ord 80 procent av barnen i Sverige, inskrivna på förskolan. I en tid när även kvinnor förväntas bidra till familjeförsörjningen är hemmafruar ett ovanligt inslag, reserverat för familjer med mycket god ekonomi eller ovanligt låg konsumtion. Det senare kräver att man bor utanför storstadsregionerna. Lägre bostadspriser gör det möjligt för vuxna att dra ned på arbetstiden för att ha tid med sina barn.

Kvinnors rätt till arbete och därmed egen ekonomi har enorm betydelse för jämställdheten. Eftersom kvinnor i Sverige inte tvingas välja mellan karriär eller barn påverkar detta inte demografin negativt.

Detta förändrar även tillvaron för barnen. Om det tidigare var en förälder som var frånvarande, så är båda nu borta från barnen större delen av deras vakna tid. Det är numera pedagoger som träffar barnen. Under utvecklingssamtal berättar de för föräldrarna hur de uppfattar barnets utveckling och emotionella tillstånd.

Barngrupperna har blivit större och även privata aktörer konkurrerar nu om förskolebarnen. Enligt många forskare hotas kvaliteten i omsorgen när barngrupperna växer. Allt färre pedagoger tar hand om allt fler barn. Ändå hävdar andra forskare att kvalitén i den svenska barnomsorgen är hög och att förskollärarna gör ett bra jobb. Bilden av förskolorna varierar. Frågan väcker starka känslor. Föräldrarnas dåliga samvete kvarstår.

Många välbärgade familjer väljer att sätta sina barn enbart deltid på förskolor. Deltidsarbetande kvinnor och barnflickor är en allt vanligare kombination. Den uppgift som tidigare ålades hemmafrun delas nu främst mellan kvinnan och barnflickan. På så vis stimuleras barnen av den utbildade personalen, men kan innan trötthet och stress infinner sig lämna de oftast stora barngrupperna för en lugnare och mindre krävande miljö. Möjligheten att skapa denna individuella tid med barnen är få förunnat, det förutsätter god ekonomi. Många föräldrar jämkar, klipper och lappar för att kunna vara hemma med barnen mer än ett år innan de sätts i förskola. De vill in i det sista dra ut på förskolestarten, och släktingar och vänner som finns tillgängliga hjälper till.

De flesta föräldrar vet att det inte är bra för barn att för tidigt tillbringa långa dagar på förskolan. Men tid är dyrbart, om inte det mest dyrbara, och nästan hälften av alla ettåringar sätts på kommunala förskolor i barngrupper som växer. Många barn är längre på förskolan än föräldrarna är på arbetet. Det tar tid att ta sig till förskolan och hämta ettåringen.

De flesta förskolor har kompetent personal som vet barnens behov och kan erbjuda dem en maximalt stimulerande miljö. Men koncentrationen av barn i en viss ålder och stora grupper gör att tiden för varje barn minskar och säkerheten brister alltmer. Barn är unika men systemet ger få möjligheter att planera utifrån barnens behov.

Allt detta sker i en tid när vi allt oftare läser larmrapporter om psykisk stress bland unga och om hur problemen sjunker nedåt i åldrarna. Barnomsorg handlar inte längre huvudsakligen om att barnen ska äta upp grönsakerna, vistas i naturen och vara hela och rena. Pedagogiken är mycket mer sofistikerad på dagens förskolor.

Hur påverkar förskolor barnens fysiska hälsa? Hugo Lagercrantz, professor i barnmedicin vid Karolinska institutet och överläkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm, anser att barn inte ska börja på förskolan före tre års ålder, detta av medicinska skäl.

- Skillnaderna är stora mellan barnen, men många skulle må bättre av att vänta tills de är tre år innan de börjar förskolan eftersom många är infektionskänsliga. Tack vare den medicinska utvecklingen kan vi rädda allt fler för tidigt födda. I denna växande grupp av barn sätts många i förskola vid ett års ålder, trots att vi vet att de har särskilda behov för att kunna hinna i kapp de andra barnen.

Miljöforskaren och författaren Per Kågeson väckte starka reaktioner med sin bok "Tid för barn". Han anser att den svenska familjepolitiken har ett arbetsmarknadsperspektiv och inte tar hänsyn till de behov som barn har.

- Få föräldrar har den tid eller ekonomi som krävs för att låta barnens hälsa eller psykiska utveckling styra när barnet ska börja förskolan. Som ensamstående tvåbarnsmor och undersköterska har man sällan tid eller pengar för att kunna anpassa omständigheterna efter barnens behov. Vi vet att de första tre fyra åren i barnens liv ur många aspekter är de viktigaste. Under dessa år befästs förmågan till anknytning och mycket annat. Tid för barn är en bok fylld med fakta för den som vill ha ett gediget underlag från ett kritiskt perspektiv.

När jag frågade Per Kågeson om reaktionerna på hans bok svarar han:

- Det var ur ett vänster och solidaritets- perspektiv jag lyfte fram frågan. Men man ansåg mig vara reaktionär.

Varken Hugo Lagercrantz eller Per Kågeson ser förskolan som något enbart av ondo, men understryker att barnens behov inte är det centrala i dagens system.

Stressymptom och andra psykiskt relaterade sjukdomar sjunker nedåt i åldrarna. Det verkar som att de flesta är överens om att det behövs fler närvarande vuxna för att motverka gatuvåld, ätstörningar, drogmissbruk, koncentrationsproblem och många andra problem som utmanar barn och ungdomar i det moderna samhället. Men om alla är eniga om att det behövs fler närvarande vuxna - var är då alla vuxna och varför får barnen allt mindre tid med båda sina föräldrar?

Min dotter blir överlycklig varje dag när hon kommer till förskolan och möter sina lärare. Jag tror inte för ett ögonblick på att vår dotter lider. Och jag är lika lycklig som hon är över den underbara personalen och förskolan som får mitt barn att känna sig tryggt, glatt, stimulerat och sett. Men personalen ser mitt barn mer per dag än vad jag gör och som förälder vill jag stå mitt barn närmast.

Jag tror att min dotter behöver stimuleras i en barnanpassad miljö, men jag är precis lika övertygad om att hon behöver sin mor och far. Det är några få år våra barn är små. Sedan upptäcker de sakta sig själva och sin omvärld och i takt med det är de mer redo att möta världen på egen hand.

Små barns behov ska stå i centrum för livet runt omkring. Lösningen är inte att skicka tillbaka ena föräldern till köket utan båda måste ta ansvar för att vara en fungerande förälder.

Det måste gå att kombinera ett jämställt samhälle med ett vuxenansvar för nästa generation. Samhället bör acceptera att småbarnsföräldrar under några år flyttar fokus till de små barnen för att återvända några år senare. Så varför låter vi inte livet sakta in när barnen är små. Varför inte sex timmars arbetsdag för småbarnsföräldrar? Det skulle befrämja nativiteten. Fler skulle känna att de har tid att ta hand om barn.

Men innan vi kräver något av arbetsmarknaden kanske vi ska fråga oss själva vad vi verkligen tror är bäst för barnen. Börja med frågan: varför vill alla hämta barnen tidigare om det nu är så bra att vara på förskolan?

Tipsa via e-post
(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Mer från förstasidan

Vägde bara 20 kilo. Argentinsk flicka räddad från garage efter nio år.

godis500
Foto:TT

Ikea exporterar även godisvanor. Kan ge ökad export av svenskt godis. 129  8 tweets  121 rekommendationer  0 rekommendationer

Hur ofta äter du lösgodis?

Annons:
Annons:
Annons:
Annons: