Det går inte att göra en gärningsmannaprofil över en skolmördare. Det går inte ens att skriva en lista med egenskaper som en skolmördare har. Det kan till och med vara farligt att skriva en sådan lista eftersom en elev kan bli oskyldigt utpekad.
Så skriver FBI:s allra mest erfarna "profilers" i en rapport som undertecknats av USA:s dåvarande justitieminister Janet Reno.
Och i en 400-sidig rapport som den amerikanska kongressen beställt av National Academy of Science har man många förbehåll mot att dra några som helst slutsatser. Vad man vet är att det finns väldigt få likheter mellan de skolmördare som begått sina brott i förorter och på landet i relativt välbärgade samhällen i USA och ungdomsvåldet bland underprivilegierade grupper i USA. I stället liknar skolskjutningar andra skottdramer som utförs av vuxna.
I samtliga undersökta fall har gärningsmannen varit en man. Men den första skolskjutningen utfördes av en flicka på 14 år. Brenda Spencer sköt 1979 in i en lågstadieskola i San Diego. Två vuxna dog, nio barn skadades. Spencer sitter fortfarande i fängelse i Kalifornien. Men hennes våld, liksom alla de andras, beskrivs som supermaskulint. Brenda Spencer hade fått sin pistol av sin far i julklapp. När hon efter dramat fick frågan varför hon gjorde detta lär hon ha sagt: "I don't like Mondays".
Gemensamt för alla skyttar är att de känner sig kränkta, men deras plåga är mer generell och abstrakt än för en person som vanligen vill hämnas en oförrätt. Omgivningen känner inte till att de bär på denna känsla. En majoritet har psykiska problem av något slag. Alla har haft tillgång till vapen. Pojkarna har vänner och flickvänner.
Men en sak är tydlig: I dessa ungdomars liv finns ett stort glapp mellan ungdomskultur och vuxenkultur. Samtliga skyttar är intensivt oroade för sin status i de olika grupper som ungdomar delar upp sig i. De vuxna har inte en aning om att strukturerna ens existerar.