I väntan på nytt kön

När Kim Nygren fyllde 25 år fick han ett nyckelband av sin lillebror med texten "Storebror". Det bär han alltid med sig, med eller utan nyckel.

Om det inte vore för att Kim Nygren föddes som flicka och fortfarande har kvar sin kvinnokropp vore det svårt att förstå varför ett sådant nyckelband är så värdefullt för honom. Likaså är det svårt att förstå varför han blir glad en hel dag av en sådan händelse som inträffade utanför en kompis port nyligen. Där stod en annan person och väntade, som Kim släppte in när han knappat in portkoden. Den väntande fattade då sin mobil och ringde till kompisen i huset: "Du behöver inte komma, det var en kille som släppte in mig."

Kille. Att få bli sedd som den man känner att man är. Sådant kan göra dagen för Kim.

DN har följt de transsexuella kompisarna Kim Nygren och Linus Hedlund under ett halvår. Under tiden har Kim fått skäggstubb, hår på magen och högre hårfäste. När hans mamma ringde för ett par månader sedan trodde hon att hon ringt fel. Testosteronbehandlingen har gjort hans röst så mörk. Men fortfarande har Kim brösten kvar.

Det skapar problem, till exempel varje gång han behöver gå på offentliga toaletter. Han har börjat hålla upp armarna böjda och skjuta fram axlarna där han ställer sig i kön till herrarnas. Ändå händer det ganska ofta att någon frågar vad tusan en brud ska göra på herrmuggen. I kön till damernas går det lika illa. "Vad fan gör du här?", ryter en av kvinnorna i kön och stirrar på Kims skäggstubb.

Han längtar efter att få operera bort brösten, men eftersom blåsipporna redan blommat över utan någon remiss i brevlådan inser han att det blir ännu en sommar utan bad.

- Enda möjligheten för mig att besöka en badstrand är med nära polare en mörk kväll. Då badar jag i shorts och tjocktröja.

Första gången vi träffade Kim var i november. Han väntade på oss lutad mot väggen i ett köpcentrum i Uppsala och såg ut som en tonårsgrabb, med finnar och fjuniga kinder. Rösten bröt ibland.

- Jag är 25 år och i puberteten, förklarade han sitt halvår med testosteronsprutor.

- Jag känner egentligen ingen skillnad i sinnet utom när det gäller det där med sex. Jag vill oftare och mer, det är en tydlig skillnad.

Han funderade över kvinnligt och manligt beteende medan vi åt pizza.

- Som kille får man inte fnissa - men det händer ändå ibland att jag fnissar tillsammans med några andra transsexuella killar som jag känner väl. Inte annars. Och som kille måste man prata mer monotont och gå ner i tonläge i slutet på meningarna.

Hans kompis Linus är några år yngre. Han går fortfarande på utredning och hoppas att få sin diagnos som transsexuell fastställd inom ett par veckor. I och med den kan han snart också få sin första testosteronspruta. Han berättar hur han har börjat avsky att åka tunnelbana. Alla frågor, alla människor som inte vill höra hans svar eftersom de redan har ett eget som de utan att rodna häller över honom.

- Jag vet inte hur ofta de kommer fram och frågar mig om jag är kille eller tjej. Jag blir en rundvandrande freakshow! När jag säger att jag är kille säger de genast emot. Om de nu är så övertygade - varför frågar de?

Transsexualism är en psykiatrisk sjukdomsdiagnos, det lidande det innebär att känna att man är född i fel kropp ses som ett slags handikapp och den offentliga sjukvården bekostar könskorrigeringen när diagnosen väl är fastslagen av läkare. Det krävs också ett beslut från Socialstyrelsens rättsliga råd för att få byta till ett namn och personnummer som stämmer med det nya könet samt för att operera bort och ersätta könsorganen.

De undersökningar som gjorts visar att de allra flesta som korrigerat sitt kön mår bättre när den minst två och ett halvt år långa processen väl är slutförd.

Linus och Kim blev båda mobbade under sin skoltid.

- Det känns som om omgivningen förstod att något inte stämde hos mig, men ingen förstod vad det var. Jag hade svårt att umgås med tjejer, det märktes på mig redan då att jag var avvikande även om jag klädde mig som de, berättar Linus.

När han var 16 år hade han insett att han inte var heterosexuell, och han besökte sitt första RFSL-arrangemang. Där hörde han ett föredrag om transsexualism.

- Jag började fundera på om jag verkligen var tjej. Och om jag inte var det, vad var jag då? Jag tror att det var ungefär ett år efteråt som jag insåg att jag inte är tjej och aldrig varit det. Plötsligt förstod jag varför jag alltid hade hatat min kropp och betett mig annorlunda.

- Jag har aldrig känt mig så fri i hela mitt liv som när jag slängde bort klänningarna och klippte av håret.

- Det var en nystart. Men det har inte varit lätt. Min storasyster trodde att hon hade en lillasyster, min pappa och min mamma trodde att de hade en dotter, mina kompisar kände mig som tjej. Det är en stor sak, inget som händer varje dag i alla familjer direkt.

Kim växte till skillnad från stockholmaren Linus upp i en liten by i Skåne. Han var ganska tyst och blyg, lekte krig med sin lillebror och hade nästan bara killkompisar innan han började skolan.

- När jag var fem sex år var jag jätteavundsjuk på min lillebror för att han kunde stå upp och kissa. Jag funderade på att ta en bit grön vattenslang och klippa till så att jag också kunde göra det.

Han blev mobbad hela låg- och mellanstadiet.

- Jag var ett lätt offer. Jag kom ofta hem från skolan och grät.

I åttonde klass hörde han talas om homosexualitet för första gången. Senare på gymnasiet träffade han en tjej som var bisexuell.

- Jag blev kär i henne och jag började hänga på RFSL (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) i Helsingborg. Vi körde ofta sanning och konsekvens, för att lära känna varandra. En gång var frågan vad man skulle göra om man fick byta kön för en dag. Tjejerna svarade att de skulle sätta på en massa andra tjejer och killarna svarade att de skulle leka med brösten och ha sex med en massa killar. Själv skulle jag odla skägg. En kompis drog ut mig i köket och sade: "Är du transsexuell?" "Nej", svarade jag. Sedan kunde jag inte sova den natten.

Kim började söka information om transsexualism på nätet.

- Jag kände igen mig i allt som beskrevs.

Tankeprocessen tog två år, sedan visste han.

Hur reagerade familjen?

- Pappa sade att han bara hade en son. Min lillebror. Och att han aldrig skulle kalla mig Kim. Men mamma sade "jag har två barn som jag vill ska vara glada och lyckliga. Om du blir lycklig av det här så gör det". Min brorsa sade att han sket i vilket, det är mitt liv.

Att ändra sitt kön är ett gigantiskt beslut. Det finns personer som ångrat sig efteråt, även om de är en liten minoritet. I vintras satte Stockholms stadsteater upp en pjäs, "Ångrarna", bygd på intervjuer med två personer som föddes som män, korrigerade sina kön till att bli kvinnor, men insåg att de inte blivit lyckligare av det, utan tvärtom.

Vi såg pjäsen tillsammans med Kim och Linus. Innan pjäsen började bläddrade Linus i programmet och pekade på ett citat som han tyckte stämde bra på honom själv.

"Jag vill inte fastna så här, mitt emellan två kön. Förstår du? Det här ingenmanslandet är ett jävla helvete, ska jag säga dig."

Efter pjäsen konstaterade han att han och pjäsens Mikael menat helt olika saker med det. Mikael talade om livet efter operationen och hormonbehandlingen, Linus om tiden före.

Kim refererade en doktorsavhandling som visade att endast åtta personer har ångrat sig av 233 personer som korrigerade sitt kön mellan 1972 och 1992.

- Jag förväntar mig inte att lösa andra problem än att jag är född i fel kropp. Jag behöver fortfarande ett bättre jobb, till exempel. Att vara transsexuell är inte min identitet, sade Kim.

Vi diskuterade begreppet "riktig kille".

- En del killar säger: "Du är ingen riktig kille, du har ju bröst och ingen snopp." Jag svarar: "Tänk om du skulle vakna upp en morgon och finna att någon hade opererat dit bröst på dig och tagit bort penisen, skulle du då känna dig som en kvinna?" Då brukar de förstå att det inte sitter i kroppen utan i knoppen, sade Linus.

Ändå är ju bröst och penis viktiga kroppsdelar. För transsexuella kvinnor blir operationsresultatet så bra att det inte går att skilja deras plastikopererade sköten från dem på biologiska kvinnor. Men för transsexuella män är det annorlunda. En del väljer att inte operera dit någon penis alls, i väntan på nya framsteg inom området peniskirurgi. Andra väljer en operation där klitoris dras fram. Testosteron får klitoris att växa, och kirurgen kan göra om den till en i bästa fall tumslång penis med känsel och förmåga till erektion. Alternativet är att operera dit en penis utan känsel, ovanpå klitoris.

- Pest, kolera eller något annat, summerade Kim valet.

Är könsidentitet något biologiskt eller något man väljer? Vetenskapen har inga svar, det finns enstaka undersökningar som antyder att det kan finnas biologiska förklaringar till transsexualism. Kim och Linus har valt att korrigera sitt biologiska kön, i stället för att välja att leva som män utan operation eller att vägra acceptera könsidentiteter över huvud taget. En gemensam vän till dem har avsagt sig sin könstillhörighet, tagit ett könsneutralt namn och kallas för "hen" och "henom".

- Som samhället ser ut i dag kommer det aldrig att acceptera en kille i en kvinnokropp, sade Kim.

Linus och Kim känner varandra väl. De busar mycket, jagar varandra, bufflar och brottas och retas, som mellanstadiepojkar på kalas. De båda fick kontakt via internet, när de på var sitt håll funderade över sina könsidentiteter. De har blivit allt bättre kompisar och delar sedan i vintras lägenhet.

- Vi kallar det "Kollektivet psykhimlen" eftersom vi alla haft, har eller borde ha kontakt med psykvården, berättade Linus när Kim just flyttat in.

- Utom min katt, rättade Kim.

Vi hälsade på i kollektivet ett par månader senare. Då hade de döpt om det till "Alltid vaken", för att driva med sin sömnlöshet.

Den kvällen var en RFSL-kompis på besök och de förberedde sig för RFSL Ungdoms kongress. Kim var nominerad till förbundsstyrelsen. De tre diskuterade bland annat den statliga utredningen om ändrad könstillhörighet som RFSL och dess ungdomsförbund fått information om snart skulle komma. Tidigare krav på att personen ska vara ogift tas bort, liksom krav på att personen ska vara steril. Men 18-årsgränsen skulle behållas. Utredningen är nu framlagd, med just dessa förslag. Både Kim och Linus är tveksamma till 18-årsgränsen.

När jag en dryg månad senare träffade Linus berättar han att han nu räknar ned tiden till det läkarbesök där han tror att han kommer att få sin diagnos. Det gångna årets utredning har inneburit mycket väntan och oro.

- Det är påfrestande att bli granskad in i minsta detalj. Jag funderar alltid på vad jag ska göra om de inte tror på mig. Jag känner att de vill hjälpa mig, men det är ändå jobbigt att känna att min framtid ligger i deras händer. Man vet aldrig vad de tänker.

Känner du några som gått igenom hela processen?

- Ja, de har blivit gladare och mer harmoniska, de trivs bättre med livet när psyke och kropp stämmer överens med varandra.

Kim har flyttat tre gånger under de år han har utretts för att få sitt kön korrigerat. Det är något som sjukvården har svårt att hantera, nu har det gått snart fem år sedan det första besöket hos psykolog och ändå har han inte fått sin första operation.

- Man mår sämre, inte bättre, när processen blir så utdragen.

Funderar du någon gång på om det är värt priset?

- Nej, det har jag aldrig känt att det inte skulle vara. Det är klart att jag har dåliga dagar, när jag bara ligger i sängen. Men hur dåligt jag än skulle må så skulle jag gå och ta min testospruta. Det skulle vara jobbigare att inte göra det.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut