I år är det som bekant presidentval i ett land med kärnvapen, stark presidentmakt och permanent plats i FN:s säkerhetsråd. Snart är det bara tre månader kvar tills vallokalerna öppnas.
Yep, jag talar inte om USA, som ju har val i november, utan om ett land nära dig. Ett land vars kärnvapenbestyckade president sitter vid samma rådsbord som Sveriges statsminister och som har direkt inflytande på svensk politik. Ett land som är så viktigt för att forma det politiska svaret på eurokrisen att ett byte på presidentposten där kan få enorma konsekvenser för oss.
Ett land som dock har olägenheten att invånarna där envisas med att tala franska.
Åtminstone antar jag att det är språket det beror på. Vad är annars förklaringen till att vi drunknar i rapporter om det amerikanska presidentvalet redan ett år innan huvudkandidaterna närmar sig startblocken – medan det är så tyst om det viktiga franska presidentvalet?
Varje knäppgök som vill bli republikansk presidentkandidat detaljpresenteras in på näshåren i svenska medier. Men hur många vet vilka som gjorde upp om att bli de franska socialisternas (än så länge segertippade) utmanare till Nicolas Sarkozy?
Den enda franska S-politiker som fått nästan lika mycket tv- och spaltutrymme som en amerikansk presidentkandidat är Dominique Strauss-Kahn, och det fick han inte som het kandidat i presidentvalet utan för det som hände på det där hotellrummet i New York. Hade han följt planen och kandiderat i stället för att sumpa sin chans hade få svenskar i dag känt till hans namn.
Och de drygt hundra tusen väljare som valde mellan Mitt, Rick, Ron och Newt i primärvalet i Iowa har fått sisådär tio gånger så stort svenskt medieutrymme som de 2,9 miljoner som röstade i de franska socialistiska primärvalen.
Visst är det märkligt. Okej, USA:s president är en något tyngre aktör i världen än Frankrikes, men det borde vägas upp av att Frankrike ligger närmare Sverige och berör oss mer direkt.
Jag tror egentligen inte att det beror på språket. Snarare handlar det om en hollywoodifiering av världsbilden: bara det som speglas i det dagliga utbudet av populärkultur känns intressant och angeläget. Och Sverige har, enligt en undersökning häromåret, det mest USA-dominerade tv-utbudet i Europa.
Hollywoodifieringen har gett oss brudöverlämning, färgkoordinerade bröllop och halloweenhysteri. Den får oss att känna att amerikansk politik är vår egen (jodå, jag älskade ”Vita huset”) och att primärvalet i Iowa angår oss mer än det franska presidentvalet eller till och med kommunalvalet i Borlänge. Den gör att prinsessbröllop och amerikanska presidentval kan få nästan hur stort medieutrymme som helst.
Men skänk ändå en tanke åt François Hollande, François Bayrou, Marine Le Pen och de andra. Hur det går för dem i franska presidentvalets första omgång den 22 april betyder nästan mer för oss än Mitts, Ricks, Rons och Newts fortsatta öden.