Jag bakade saffransbullar förra måndagen samtidigt som jag såg på Nobelfesten. Sprang mellan spis och tv medan jag grämde mig över att bullarna blev olika stora och över att jag sannolikt aldrig kommer att få användning för den perfekta Nobelklänning som jag fyndade på en outletsajt för ett par år sedan.

Och det slog mig att december är den traditionella kvinnorollens supermånad i Sverige. Just när mörkret är som mest kompakt, livsandarna som mest nedsatta och motståndskraften som lägst – då naglas normen fast, då översköljs vi av bilder av idealiserad kvinnlighet, lika förföriska som skoningslöst krävande.

Vi har Nobelkvällens parad av vackra prinsessor i undersköna kreationer som vi får nöjet att jämföra med pristagarfruar (eller undantagsvis kvinnliga pristagare), ministrar och annat löst folk med mer eller mindre lyckat val av frisyr och galaklänning. Jo, Nobelfesten ska visst handla om intellektuella bedrifter, men kom igen, det är inte för pristagarnas skull vi tittar på tv i timmar för att se på folk som äter middag. Här handlar det om att recensera kvinnors utseende och inget annat.

Några dagar efter Nobelfesten kommer sedan lucia, och henne vet vi allt om, alla vi som aldrig fick vara lucia för att vi var för korta, för tjocka, för impopulära eller hade för dålig sångröst. Här kommer hon, vitklädd med ljus i hår och bjuder på kaffe och lussekatter som en riktig kvinna ska. Att håna det väna luciaidealet är bland det mest subversiva man kan göra, det upptäckte jag för många år sedan när jag arbetade på en landsortstidning och tillsammans med ett par kolleger skrev en luciatävlingsparodi till tidningens skämtsida – det ledde till kris på redaktionen och nyhetschefens avgång.

Till prinsess- och luciaideal kommer så drömmen om den perfekta julen, den som får helt normala kvinnor, GI-medvetna och yrkesarbetande, att slita som djur för att bulla upp till något som liknar en herrgårdsjul på 1800-talet. ”Julstöket är den svenska kvinnans burka”, påpekade den begåvade kollegan Kerstin Hallert häromåret från sin tillflykt i Paris. Jag brukar tänka på det när jag står och trillar köttbullar, kokar knäck eller strimlar potatis till en Janssons frestelse, driven av ett gåtfullt inre tvång att göra saker jag annars aldrig gör.

Men bakom alla sirapssöta bilder av prinsessor och lucior och bullmammor lurar upproret där ute i decembermörkret. Långt innan vi i Norden hört talas om helgonet Lucia från Syrakusa firade vi lussenatten, i den gamla kalendern årets längsta natt. Innan kyrkan lyckades kristna firandet var lussebruden klädd i djurhud och djurmask där hon for omkring med sitt vilda följe och såg till att ingen bröt mot regeln att ”inte brygga, inte baka, inte stora eldar hava” denna långa natt.

Så under den väna lucias vita särk tittar djurhuden fram, under ljuskronan anas djurmaskens sneda ögon och spetsiga öron. Låt oss bejaka vår inre lussebrud och bryta mot normen, kasta förklädet och skippa julbaket!

Eller åtminstone minska ned på julbordet.