Häpnadsväckande många högljudda debattörer hävdar som bekant att Sverige är ett jämställdhetsinferno, styrt av manshatande statsfeminister. Men statsfeminismens politiska kommissarier måste ha tagit fikapaus den 20 september. Den dagen skrev nämligen den svenska regeringen ett brev till EU-kommissionärerna José Manuel Barroso och Viviane Reding för att tala om att den absolut inte vill se någon europeisk lagstiftning om jämnare könsbalans i börsbolagens styrelser. (Tyvärr hade regeringskansliet stavat ordföranden Barrosos efternamn fel, som för att göra det extra pinsamt.)
Viviane Reding är en tuff, konservativ dam från Luxemburg, en kommissionär som både gjort det billigare att ringa med mobiltelefon i Europa och tagit en hård fajt med Frankrike om dess behandling av romer. Nu filar hon på ett lagförslag som ska tvinga EU:s börsbolag att senast 2020 ha minst 40 procent kvinnor i sina styrelser sedan försök med frivilliga åtgärder misslyckats.
Men Sveriges regering gör alltså tummen ner. Det är jätteviktigt och bra för företagen med fler kvinnor i bolagsstyrelserna, skriver näringsminister Annie Lööf och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni i brevet, och man måste försöka på alla sätt att nå bättre balans – fast inte just med lagstiftning.
Men hur ska det då gå till? Från 2011 till 2012 minskade andelen kvinnor i de svenska börsbolagens styrelser för första gången. ”Trycket på att ta in fler kvinnor har inte känts lika högt i år”, konstaterade en bolagsföreträdare i en DN-intervju.
Högst var trycket de år då jämställdhetsministern Margareta Winberg hotade lagstifta om kvotering. Då blev det fart på bolagen, som plötsligt lyckades hitta kompetenta kvinnor. På några få år ökade andelen kvinnor i styrelserna från 5 till nästan 20 procent. Fast sådana hot vill regeringen alltså inte se.
Märkligt nog blir det ingen debatt alls om att Sverige arm i arm med länder som Ungern och Malta vill stoppa ett förslag om ökad jämställdhet.
Okej, frågan om kvinnor i bolagsstyrelser är knappast dagens hetaste fråga i svenska kvinnors vardag. Men den är en bra temperaturmätare, ett mått på slutenheten i maktens manliga nätverk och på förändringstrycket i samhället.
Och trycket för att driva kvinnofrågor i politiken känns lågt just nu, hur mycket kommentarfältsherrarna än ryar om statsfeminism.
För trettio år sedan var jag med om att starta en feministisk tidskrift, Kvinnotidningen Q, som vi lyckades hålla i gång till 1986. Då fanns ett tryck på förändring som bar oss. Ett nummer tryckte vi i 30 000 exemplar. Stora tidningar skrev om oss.
Därför känns det som ett dystert tecken i tiden att Feministiskt Perspektiv, en förträfflig veckotidning på nätet som haft flera viktiga nyheter, knappt verkar läsas på de stora tidningarnas redaktioner och är långt ifrån de upplagor som kvinnoförtrycket förtjänar. Det är märkligt tyst om kvinnofrågor i den politiska debatten. Som om det inte längre fanns något behov av att driva dem. Som om kommentarfältsherrarna fått rätt.