Mitt i natten slår stormen ”Dagmar” till. ”Strömmen har gått”, väser husets nattsuddare, som kommer in i sovrummet, spöklikt belyst underifrån av mobiltelefonen, enda ljuskällan som nu fungerar.
Jag ser ut genom fönstret och möter ett urtidsmörkt landskap där alla ljus slocknat i de få husen. Bara stjärnorna lyser, och den höga granen vajar som ett grässtrå, otäckt nära gaveln.
Det kunde vara värre. Vi har eldstäder och gott om ved för värmen, vi har ljus för att skingra mörkret. Men vattenpumpen står stilla, och när jag värmer mjölk till pulverkaffe på vedspisen efter att ha försökt tvätta mig med våtservetter inser jag hur avgörande vatten faktiskt är. När strömmen kommer tillbaka och pumpen går i gång sju timmar senare känns det som ett återinträde i civilisationen.
Men det korta strömavbrottet blir en påminnelse om hur sårbar tillvaron ändå är, hur allt på ett ögonblick kan ändras av naturkatastrof, sjukdom, ekonomisk kris eller krig.
Jag tänker på det när år 2012 nu ligger framför oss som ett oskrivet blad, ännu omärkt av jordbävningar, kärnkraftshaverier och valutastormar. Vi lever i en europeisk brytningstid, och sällan har det känts så ovisst vart det enade Europa och euron är på väg. Jag tänker på Francisco, Raquel och João, företrädare för Portugals ”desperata generation”, som jag mötte i Lissabon förra året. De är de välutbildade unga i ett land utan tillväxt som protesterar eller emigrerar för att ungdomsarbetslösheten ligger på 28 procent och de bara erbjuds jobb till minimilön och utan social trygghet, arbetsmarknadens motsvarighet till vedspis och stearinljus.
Vad väntar dem i år?
Dramatik och brytpunkter har vi sett förr. För tjugo år sedan var jag med på toppmötet i Maastricht där tolv europeiska länder enades om att införa en gemensam valuta. Tyskland var nyss återförenat, och mitt under toppmötet kom beskedet att Sovjetunionen upplösts. Det kalla kriget var slut, ett enat och gränslöst Europa var på gång (fast på Balkan var det krig).
Sedan vände allt. I juni 1992 röstade danskarna nej till Maas-trichtfördraget och marknaderna fick panik. Spekulanterna vädrade blod, valutastormar drog fram över Europa. Valutor kraschade och föll som höstlöv, och växelkontor i Bryssel vägrade ta emot svenska pengar tills kronan släpptes fri och miste en femtedel av sitt värde.
”Drömmen om en gemensam EU-valuta de närmaste åren har av allt att döma gått upp i rök”, skrev jag sensommaren 1993 i en pinsamt tvärsäker analys.
Men sedan vände ju allt igen. Tio år senare var euron införd och Östeuropa på väg in i EU.
Nu står vi åter vid en brytpunkt, och jag vågar inte längre göra några tvärsäkra analyser. Jag vet bara att de politiska beslut som tas i år kommer att få avgörande betydelse för miljontals människor på kontinenten, för om deras framtid ljusnar eller deras skyddsnät brister. Och att de beslut som tas när stormen viner berör även Sverige.