Som svensk född på 40-talet kommer jag sannolikt aldrig att få rösta i ett presidentval. Det är inget jag brukar ligga vaken på nätterna och deppa över. Men när Finland nyligen valde president följde jag med en närstående finländsk medborgare som gick till Stockholmsambassaden för att rösta – och kände hur mitt hjärta plötsligt bultade av längtan att få vara med.

Det var så högtidligt på demokratins anspråkslösa vis. Köer av vinterklädda människor som gjorde sitt val, lämnade sin röst, prickades av i röstlängden och gick ut med högburet huvud och svikt i stegen. Medborgare som tagit chansen att med valsedeln visa vem de vill ha som statschef och vad deras land ska stå för i världen. Ja, sådant kan röra mig till tårar.

Även i Sverige avgörs snart vem som en gång i framtiden blir vår statschef. Men det avgörandet står som bekant inte valurnan för utan det sker i förlossningsrummet. Ärligt talat, hur fräscht och samtida känns det egentligen i dag?

När Norge kastade loss från Sverige var flertalet av unionsupplösningens norska ledare repub­likaner. Men 1905 var det ännu nödvändigt för en nykläckt stat som ville bli internationellt erkänd att skaffa sig ett kungahus med hemortsrätt på Europas kungliga släktkalas.

Och när Finland i första världskrigets slutskede bröt upp från Ryssland raggade man upp en tysk prins som tilltänkt kung. Men året var 1918, ett år av kraschande imperier och fallande troner i Europa. Det stod snart klart att Finland i denna nya värld skulle klara sig bättre utan Friedrich Karl von Hessen-Kassel-Rumpenheim på tronen, och landet blev republik.

Jag ligger som sagt inte vaken på nätterna och grubblar över monarkins uselhet. Den svenska monarkin är i sitt slag hyfsat legitim, annars hade den inte funnits kvar. Det var en riksdag som 1810 utsåg Jean Baptiste Bernadotte till tronföljare, och en folkvald riksdag som i 1974 års regeringsform slog fast att monarkin ska finnas kvar, om än så avlövad på makt att det räcker med ett pennstreck för att göra Sverige till republik.

Personligen är jag också gåtfullt fascinerad av kungar och drottningar och prinsar och prinsessor, av deras aftontoaletter och bröllop och släktförhållanden. Jag kommer att läsa vartenda ord som skrivs om Sveriges nya kungliga bebis och önskar den unga familjen allt gott.

Men allt det där känns rätt futtigt jämfört med den lugna högtidskänslan bland medborgare som står i kö för att rösta fram sitt lands statschef och visa vad de vill att landet ska stå för. Ungefär som kontrasten mellan ett fat färgglada, sockrade bakelser och ett saftigt, närande surdegsbröd.

Och när jag än en gång går in på Youtube och ser på flashmobben av manskörer som på Helsingfors centralstation sjunger Sibelius ”Finlandia” för att visa sitt stöd för Pekka Haavisto, då vet jag att jag inte kommer att bli ledsen om svenska folket en dag under min livstid bestämmer sig för att dra det där pennstrecket.