Jag brukar sällan få hatbrev. Fast kritiska läsarmejl dimper in ibland är de nästan aldrig hejdlöst aggressiva.
Men några dagar i juli 2009 tjongade det till i min inkorg. Med gapande mun öppnade jag det ena invektivdrypande mejlet efter det andra, en ström av otidigheter där ”you lying Swedish bitch” var bland de mildare.

Vad hade jag gjort? Jo, jag hade besökt ungerska Tatárszentgyörgy och pratat med anhöriga till den unge romske man som mördats i en brandbombsattack tillsammans med sin lille son. Jag hade stått under de svartnade takbjälkarna i hans nedbrända hus, sett märkena efter hagelskotten som nuddat den överlevande sexåriga dotterns taniga skuldra. Jag hade skrivit om det, och om hur högerextrema Jobbiks paramilitära garde marscherade genom romska byar. Ett vanligt reportage, och jag hade verkligen inte väntat sådana reaktioner.

Fram till dess hade Ungern för mig tett sig som ett ordinärt postkommunistiskt land i Centraleuropa – svajig ekonomi, hårt prövad befolkning, regeringsskifte vid varje val.
Fast det var något som skavde när jag hösten 2006 följde protesterna mot Ferenc Gyurcsánys S-rege-ring. Inte bara de många rödvita Arpadflaggorna, extremhögerns symbol, bland demonstranterna utanför parlamentet, eller den antisemitiske prästen som höll tal för dem. Hos många fanns en hätsk oförsonlighet i tonfallen, som om den folkvalda S-regeringen inte bara var en politisk motståndare att protestera mot och rösta bort utan en fiende att krossa.

Inför valet 2010 vände många de hätska tonfallen mot romer, mot judar. I en lägenhetssynagoga träffade jag bröderna Gábor och András, som berättade om en antisemitism på väg att bli rumsren, om fysiska attacker och om nätsajter där kommentarsfälten oavsett ämne fylldes av utfall mot ”judar och zigenare”.
Varifrån kommer hatet? Forskaren Magdalena Marszovsky spårar det till ideologin om en nation som ett etniskt rent, homogent folk. Vida spridd i Europa före andra världskriget bevarades den efter kriget, liksom nedfryst, bakom järnridån, inte minst i Ungern med dess särpräglade språk och dramatiska historia. Men etnonationalismen behöver definiera ut ”de andra”, de som inte hör till nationen. I Ungern, sade Marszovsky, är det ”judar” och ”zigenare”, men också kosmopoliter, vänsterliberaler och ”dekadenta” storstäder som räknas dit.

Och efter drygt ett år med Viktor Orbáns en gång liberala, nu konservativt nationalistiska Fidesz vid makten är det kärvt för kosmopoliter, vänsterliberaler och likasinnade. I onsdags ersattes som bekant den respekterade Istvan Marta som ledare för Nya teatern i Budapest av en Jobbiksympatiserande skådespelare som dubbar Mel Gibson till ungerska. Och 31 mars släcker den oberoende radiokanalen Klubrádióner sedan den mist sitt sändningstillstånd.

Så kan det gå när hätsk etnonationalism får bre ut sig och dra gränsen mellan det riktiga folket och de andra, de som ska stötas ut.