Det är numera ett välkänt faktum att världsreportern Tintin, högaktuell genom Steven Spielbergs film, under andra världskriget framträdde i den tyskvänliga ”stulna” upplagan av belgiska dagstidningen Le Soir.

Men hur såg det egentligen ut när den unge hjältens äventyr delade spalter med nazistpropaganda? På Bryssels stadsarkiv beställer jag fram Le Soir från 1940-talets ockupationsår och väntar mig att få se Tintin och Milou sida vid sida med hyllningsartiklar till Hitler.

Verkligheten är som så ofta mer komplex än jag trott. Jodå, här finns glödande artiklar om års­dagen av Hitlers maktövertagande och om hur tyska trupper med ”ojämförligt dödsförakt” möter bolsjevikerna vid Stalingrad. Men det som verkligen chockerar mig är hur mycket detta ransoneringstunna blad ändå ser ut som en helt ordinär dagstidning.

Krigsrapporter, javisst, det är ju krig, men artiklarna ter sig ofta helt normala. Här finns ekonomirapporter, musikkritik och teaterrecensioner. Tintins äventyr är fyra små rutor varje dag, oförargligt placerade under småannonser eller börsnoteringar, och visst förstår man att ”Rackham den rödes skatt” erbjöd en välkommen flykt från dyster krigsvardag.

Det tar en stund att se det, giftet som dryper mellan raderna. Det är det budskap om hur världen ser ut som serveras, inte i braskande rubriker med stora propaganda­trumpeter utan som lågmält självklara sanningar i inskjutna bisatser: Vidkun Quislings nya norska rege­ring kommer att få ett sjå eftersom ”liberaler och judevänner” länge spritt sitt gift i den norska folksjälen, men nu väntar en andlig pånyttfödelse.

Frankrikes tyskvänliga Vichyregering menar väl men kvar i den franska statsapparaten finns än, som Le Soir så ofta påpekat, ”alltför många frimurare, anglo­filer, gaullister, amerikadårar, kristdemokrater och judevänner”. Det är kärvt för belgiska arbetare att kommenderas ut till tyskt tvångsarbete, men det är ändå den liberala judekapitalismen som lett till att vi hamnat i detta läge.

Budskap som lyckats klä sig i den etablerade och självklara sanningens kläder är svåra att värja sig mot, även i dag: I tyska Der Spiegel läser jag hjärtslitande intervjuer med anhöriga till strävsamma turkiska grönsaks- och tobakshandlare som mördats av den högerextrema terrorcell som nu chockar Tyskland.

De berättar hur deras liv förstörts av att polisen utgick från att mordoffren dragit på sig sin död genom egna skumraskaffärer, som om det var en självklar sanning att turkiska småföretagare är kriminella. Även vi, skriver Der Spiegel botfärdigt, trodde på det. I italienska Turin bränns ett romskt läger ner efter en falsk våldtäktsanklagelse, för alla vet ju hur romerna är.

Det är viktigt vad medier säger, både på och mellan raderna.

Raymond de Becker, tysk­utnämnd chefredaktör för den stulna Le Soir, dömdes efter kriget till döden. Han benådades dock senare. Hergé, Tintins skapare, klarade sig från åtal.