"Jag är en obotlig romantiker"

Tommy Nilsson, 47 år, utbildad armerare, numera arbetare i nöjesbranschen, viker in sina 192 centimeter i en svart Volvo XC90.

Drygt en vecka återstår till Melodifestivalens första deltävling, och nu är det den som gäller. Förra gången var 1989, arton år sedan. Då vann han. Det räknar han inte med att göra nu, men han tror på sin låt, och - framför allt - den har ett budskap, säger han och citerar Regina Lund som också ska vara med och tävla: "Om man ändå ska sjunga inför två miljoner människor så är det bra att ha nåt att säga."

Låten heter "Jag tror på männi­skan", har tonartshöjning, feta gitarrer, körer och stråkar, en riktig powerballad av den typ som Tommy Nilssons fans förväntar sig. Och om det är omodernt, så vadå?

Han har själv skrivit texten och säger att den går en svår balansgång, för visst är det en risk att sjunga att man vill ha fred på jorden. Egentligen är det ju, säger han flera gånger, sorgligt att det ska vara så.

Bilen är ingen barnlek. Volvos stora stadsjeep har många hästar under huven och hans namn målat på framdörren: "Tommy Nilsson On Tour."

Den står parkerad utanför Park Avenue hotell i Göteborg, där han bott en natt. Han fick bilen av sin sponsor i går, och nu ska han köra till en studio för att göra en väntjänst för samma sponsor: Stenakoncernen.

Dess chef Dan Sten Olsson fyller 60 år och vänner har skrivit ny text till några gamla låtar. Den ska spelas upp på den stora dagen, men i stället för att vännerna själva sjunger ur ett häfte vid middagen ska den spelas upp med en känd artist.

- De har varit schysta mot mig, så då kan man ju vara schyst tillbaka, säger han.

En sponsor behövs för att man ska ha råd att turnera, förklarar Tommy Nilsson, åtminstone om man inte tillhör den lilla grupp svenska artister som drar in tillräckligt mycket pengar själva; en Ulf Lundell, en Thomas Ledin, en Carola.

Hur det blir med turnéer i sommar vet han inte. Mycket handlar om hur det går i Melodifestivalen - framgång där betyder högre gager och fler bokningar. Samtidigt ger han intryck av att inte bry sig så värst mycket. Han ser det mer som en möjlighet, säger han.

- Jag har suttit i en massa möten
i dag, och där har det snackats om att höja sitt marknadsvärde.

Det finns de som säger att Tommy Nilsson ska göra comeback. Sedan han vann med "En dag" 1989 har han inte deltagit i Melodifestivalen, men jobbat har han hela tiden, påpekar han: förutom skivor också teater, musikaler i Gävle och Malmö, bland annat med omsusade regissören Peter Oskarson. Och skivan som kom förra året har sålt mycket bra, trots usla eller inga recensioner i storstadspressen.

- Comeback kanske de tycker det är som inte sett mig så mycket i tv, säger han.

Under de kommande veckorna ska stora delar av svenska folket följa deltävlingarna, "andra chansen", finalen. Mängder av artister får en möjlighet att marknadsföra sig själva och sina låtar. För inte så många år sedan ansågs det riskfyllt av en del artister. De kunde förlora sin "cred".

Tommy Nilsson fnyser åt ordet: "cred", av engelskans "crediblity", trovärdighet, vilket i sin tur ska tolkas som att ha status i vissa kretsar.

- Som artist vill man vill inte ses med såna som "inte är som jag". Och är man med i ett visst sammanhang tror man att man inte får vara med i ett annat. Så man tackar nej till välbetalda och roliga jobb i hopp om att få göra något creddigare.

Han har, säger han, lagt av med att tänka på cred. Han vet att hans skivor alltid får dåliga recensioner i storstadstidningarna: "Jag gör skivor, dom sågar", skriver han på sin hemsida.

Och eftersom han gett upp "credtänkandet" så vågar han mer nu. Som i somras: turnera med Christer Sjögren, dansbandssångaren, långt från hans ungdoms "farliga" idoler Led Zeppelin och Aerosmith.

- Men i Norden har Christer sålt mer plattor än ABBA. Vem är då jag att säga att jag inte vill turnera med honom? Vi hade jätteroligt och jag vann bara på det. Hans publik upptäckte något hos mig.

Så nu: Melodifestivalen igen. Den har dock fått en ny status, i år ställer till och med ett så "creddigt" (läs: respekterat) band som The Ark upp.

Men först, som sagt, en väntjänst åt sponsorn. Musiken är förinspelad, han kliver in i den lilla studion i Gårda. På melodin "Proud Mary" sjunger han hyllningen till Stena-sfärens koncernchef Dan Sten Olsson: "Olsson, Olsson, Olsson är en go' en "

Det sitter. Han är rutinerad. Han kan gå ut till sin svarta Volvo och rulla hem till huset i Hälsingland.

Tommy Nilsson blev, säger han, glad när han läste Strindberg och upptäckte att även denne gigant ibland gjorde saker som han inte valt själv.

- Det sa mig att det är okej. Man säljer inte sin själ om man ställer upp i ett sammanhang som ger pengar, om man behöver pengarna. Det behöver inte betyda att man är förlorad. Ibland får man svälja sin stolthet för att sen kunna göra vad man verkligen vill.

Han är trots allt artist till yrket. Han har en familj, han har ett hus som kostar pengar och barn att försörja: sex stycken, säger han. Det handlar om två egna sedan tidigare, två tillsammans med hustrun Malin Berghagen, skådespelerska, som i sin tur har två sedan tidigare.

Han berättar instämmande hur en journalist beskrivit det typiska Tommy Nilsson-fanset: kvinna, tvåbarnsmor, frånskild, röker mentolcigarretter och jobbar i vården.

Det är bara två år sedan han var ute på internet första gången. Till och med cd-skivan verkar vara för nymodig för honom: en liten bit plast i ett fodral som jämt går sönder. Och vem orkar lyssna på en hel cd?

- Jag saknar det där momentet att man går fram och vänder på plattan efter sex låtar. Jag vill komma åt det på min nästa platta. Därför ska den vara en dubbel-cd, men med bara sex låtar på varje så att man måste byta efter hälften.

Han har kommit till en punkt i sin karriär där det rullar på, säger han. Men om något nytt ska hända måste han göra andra saker. Därav Melodifestivalen. Och därav en roll som von Trapp i musikalen "Sound of Music" i Stockholm i höst, eller för den delen kanske boken som ligger påbörjad där hemma. Den ska bli en sammanfattning av hans filosofiska resonemang, något han gärna hemfaller åt under resan till Stockholm medan det vita vinterlandskapet susar förbi utanför bilrutorna.

Jag frågar vad som är hans styrka respektive svaghet som artist.

- Min styrka är att jag är en obotlig romantiker. Det är bra när jag skriver texter. Jag försöker vara sann och skriva sånt som berör. Jag tror att jag vinner i längden på att säga som det är. Men det är också min svaghet. I min iver att vara sann kan jag lätt lämna ut mig lite för mycket. Det kan straffa sig.

Som det där med alkoholen. Han berättade i en intervju att han kommit fram till att han drack för mycket, det var ett problem, han skulle sluta med spriten för han blev lätt "full och dum".

- Egentligen ville jag bara säga att jag hade börjat rensa upp i mitt liv och mådde bra av det. Jag dricker ju fortfarande vin till maten. Men rubrikerna blev i stil med "alkoholen höll på att döda Tommy". Ibland kanske man borde hålla käften.

Rubrikerna om Tommy Nilsson handlar inte bara om alkoholen, utan också om skilsmässan från Malin Berghagen (den fullföljdes inte), om låten "Jag vill ha sex med dig" på förra plattan ("Jag tyckte den var fin, jag ville inte provocera") och om att han sålt låten "Dina färger var blå" till ölreklam.

Han säger att han mycket är med i Melodifestivalen för barnens skull:

- Man sitter och tittar på schlagerfestivalen och så säger man: Ni vet väl att pappa vann det där en gång. "Mmm", säger dom, inte så där jätteintresserade. Men nu ska min dotter Linn (11 år) följa med till tävlingen i Jönköping, det blir ett äventyr.

Om han hamnar sist nästa lördag är det egentligen mer synd om barnen än honom själv, försöker han övertyga mig om.

- Det får inte bli dödlig allvar. Det är ju bara musik.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut