Först en bekännelse. Jag gillar filmer med actionskådespelaren Steven Seagal. Seagal brukar annars hånas som en sämre Dolph Lundgren – ”han kan ju inte ens sparkas längre!” – men jag försvarar alltid Seagal. Hans filmer är sublima i sin genre. Hämnarfilmen.
Steven Seagal är kanske inte en optimal inledning för en text om straff, moral och juridik. Det finns mycket i en genomsnittlig Seagalfilm som rättsordningen bör sky som pesten. Tortyren, till exempel. Men det finns en sak i anslaget som tilltalar mig – och det är inte hämnden.
Hos Seagal hänger straff samman med förtjänst. Idén att våra handlingar gör att vi förtjänar reaktioner gäller inte bara för straff. Reaktionen kan vara positiv eller negativ. Men det är i straffsammanhang den bränner till. Tanken på straff efter förtjänst är nämligen inkörsporten till den, ur ett internationellt perspektiv, dominerande uppfattningen om varför vi bestraffar brott: Brott bestraffas eftersom det är rättvist. Ett straff är rättvist eftersom den som har begått brottet har ådragit sig en moralisk skuld. Om jag mördar någon förtjänar jag ett straff av moraliska skäl.
Teorin kring detta kallas för retributiv rättvisa. Den går tillbaka till Aristoteles. Och Kant förstås. (Det är en plikt för oss yrkesakademiker att med jämna mellanrum nämna Aristoteles. Och Kant.) Denna teori är i många rättssystem så självklar att den betraktas som en banalitet. Men i Sverige är tanken inte bara ovanlig utan kontroversiell. Väldigt kontroversiell.
Det fick jag uppleva när jag i Aftonbladet för en tid sedan argumenterade för tesen att straff kan vara moraliskt förtjänade. Jag har aldrig fått så mycket stryk. En känd journalist skrev på Twitter att han vill mörda mig för min artikel. En av landets mest namnkunniga kriminologer väste till mig, när han gick förbi mig på universitetet: ”Vad är det för jävla skit du skriver om straff?”
I Sverige har vi präglats av andra förklaringar till varför vi har straff. Förklaringar som är instrumentella, inte moraliska: Straff rättfärdigas för att det vårdar eller avskräcker. Vi talar om kriminalvård, trots att brottslingar oftast inte är sjuka. Eller så sägs det att straff är legitimt för att det avskräcker, trots att de flesta av oss anser att en våldtäkt bör bestraffas även om straffet inte avskräcker.
Vi har vant oss vid att betrakta tanken att straff utgår efter förtjänst som primitivt hämndbegär, som övervåldet i en Steven Seagal-film. Men argumentet för att vi straffar säger inte hur strängt straffet ska vara. Att strafftanken är ett utflöde ur ett rättviseideal säger inte att vi bör ha Abu Ghraib-fängelser. Det enda det säger är att straff är moraliskt motiverat. Och det enda konstiga med det argumentet är att denna självklarhet uppfattas som konstig.