Vasen är för hög för att få plats under kranen så jag diskar den i badkaret. Hela badrummet luktar pyton, blomvattnet har hunnit förvandlas till slam. Nedfallna kronblad har mumifierats på insidan av glaset med konsistenser varierande från snorkråka till sårskorpa. Jag skrapar med nageln och känner en enorm tacksamhet. Just den här buketten var en gång mycket vacker. Men framför allt är det underbart att äntligen ha fått tid att kasta de sorgliga stjälkarna och ta mig an vasen.
Jag vet att det finns hushåll där städning inte primärt innebär en kamp mot förruttnelse men så var det hos mig. När jag hann städa fick jag liksom alltid börja där äckligheten hotade min överlevnad mest: disk, köksytor, köksgolv, det svarta slemmet kring toalettstolens fot. Hann jag inte fram till vasen kunde den stå, nå, länge.
Ändå tog det emot att skaffa städhjälp. Men jag har astma och dessutom råd så jag har böjt mig.
Nu sköter någon annan golv och ytor varannan vecka. Min städning börjar på nästa nivå, jag plockar, organiserar, diskar min vas innan ursoppan på bottnen hinner föda nya civilisationer. Hinner känna efter, märker att lättnaden är blandad med irrationell men tydlig skam. Jag är nämligen en jävel på att städa, grundlig och orädd. När jag hinner. Hinner jag inte har jag misslyckats som kvinna. Och kanske som medmänniska.
När jag äntligen räknade efter visade det sig att jag aldrig jobbar under 60 timmar i veckan och ofta betydligt mer.
Det kan betyda att man är höginkomsttagare, som jag är i dag. Eller att man snubblar sig fram vid fattigdomsgränsen, som jag gjorde under många, många år i samma bransch med nästan exakt samma arbetsuppgifter. Man fick rådet att sänka kraven på hemmet, men det finns en punkt under vilken kraven inte kan sjunka utan att man blir vräkt.
Hur vi ska lösa vardagen för dem som inte kan köpa tjänster kan jag inte ens börja besvara, för nu kan jag det, och det känns lika omöjligt.
Böjd över badkaret inser jag att jag har blivit en sån där makthavargubbe som behöver konstant markservice för att klara vardagen. Inget i min uppfostran eller erfarenhet har förberett mig på detta.
När jag prioriterar bort hemarbetet för att allt det andra är roligare, viktigare eller mer lönsamt blir jag arg på min egen arrogans. För jag har ju själv stått där med huvudansvaret för hemmet, i relation efter relation, och sagt att det här är viktigt, du kan inte bara välja bort det här.
Jag torkar av vasen och funderar. Tänk om jag hade ett barn nu men ändå var ensam? Hur mycket kan jag realistiskt gå ner i tid? Som feminist kan jag knappast välja partner på dennes internaliserade beredskap att jobba deltid och stryka mina skjortor. Ändå måste jag göra som gubbarna och tjäna för två. En fackanställd hemhjälp med bra anställningsvillkor kostar nog inte mer än en hemmafru.