Jag är ingen miljöhjälte och har nog mer koldioxid på mitt samvete än de flesta. För ett år sedan köpte jag mitt livs första lågenergilampa och började förstå att blodiga biffar har med klimatet att göra.
En dag stod jag på Konsum i Bagarmossen och betraktade alla tropiska läckerheter som flugits, skeppats och körts dit bara för min skull. Jag insåg att det spelade roll om jag valde en påse svenska vinteräpplen framför brasilianska mangor.
Sedan dess är det som att hela världskartan ritats om. På den tiden var jag DN:s reseredaktör med hejdlöst många flygmil i ryggen. Under tio års tid hade jag haft till jobb att skicka i väg reportar till världens alla hörn - och ibland åkt själv.
Men en bister dag förra hösten trillade polletten ned. Tidigare hade jag sett flygplanens kondensslingor på himlen som en frihetssymbol. Nu såg jag dem som ett hotfullt varsel om en varmare värld.
Det blev med tiden fler lågenergilampor och färre mangor. Och en allt större medvetenhet om att väldigt många av vardagens små beslut kan påverka klimatet.
Vi börjar med bostaden. Det första jag gör i mitt nya klimatliv är att se över mitt elavtal. Efter några telefonsamtal har jag bytt till ett grönt alternativ som bara innehåller el från vatten och vind. Eftersom jag väljer ett prismedvetet bolag kostar det ingenting extra. Om jag valt att bara ha vindkraftel hade det kostat några hundralappar till.
Men är jag därmed fri att använda hur mycket grön el jag behagar? Lite snopen kan jag konstatera att så inte är fallet. Miljöexperterna på IVL påpekar att ett grönt elkontrakt inte ger något frikort från det nordeuropeiska elnätet, som ju innehåller en hel del "smutsig" el från fossila bränslen. Däremot får jag en 50-procentig rabatt därför att en ökad efterfrågan på grön el hjälper till att påskynda övergången från fossila till förnybara bränslen.
Således måste jag ändå försöka förändra min elförbrukning. Och det kan behövas: med handen på hjärtat har jag hittills varit ganska bekväm av mig, lämnat standby-läget på, diskat under rinnande vatten, inte alltid släckt lampan när jag lämnat rummet. Men nu tar jag steget fullt ut till att bli en energijägare - bye-bye stand-by.
Ett annat sätt att spara energi är att skruva ned inomhustemperaturen. Att ta steget från 20 till 18 grader borde inte förstöra stämningen därhemma. Samma sak om jag införskaffar ett snålspolande duschmunstycke och kortar ned duschtiden - badkaret har jag inte suttit i sedan minstingen var bebis.
Även fritidshuset ska nu börja gå på grön el. Dessutom gör den nya braskaminen att vi endast vintertid behöver dra upp elementen över tio grader. Den lilla utombordaren på landet går förvisso på bensin, men används nu alltmer sällan sedan vi skaffade kanot.
När det gäller mina resor finns mycket att spara.
Bilen är en mellanstor bensinbil som vi bara kör fram och tillbaks till landet, frånsett enstaka shoppingturer och inrikes semesterresor. Ändå genererar den runt 130 kilometer i veckan om man slår ut det på hela året. Måhända är det en förmildrande omständighet att vi nästan alltid åker minst tre i den, men utsläppen består.
Som många andra diskuterar vi därhemma om etanolbilarnas för- och nackdelar och har bestämt oss för att vänta tills det kommer riktigt bra elhybrider på marknaden. Till saken hör ju också att en ny bil kostar 3-5 ton i koldioxidutsläpp att tillverka, vilket räcker till flera års körning med den gamla.
I väntan på att vi tar köpbeslutet är det bästa vi kan göra att dra ned på shoppingturerna och överväga att ta tåget nästa gång vi ska åka till västkusten.
Som ett litet försök att minska reseutsläppen ser jag min splitternya kinesiska elmoppe, som kostade 4 500 kronor att köpa och går i 25 km/timmen. Den ska ersätta bilen vid kortare inköpsrundor på landet - och givetvis gå på vind och vatten.
Av mina övriga resor är flygturerna värda en extra betraktelse. Under min tid på DN:s reseredaktion kunde jag utan vidare räknas till de riktiga utsläppsvärstingarna. Inom loppet av några månader kunde jag flyga till Karibien, Kiruna, Krakow och Kerala. Att koldioxidbanta från den nivån är enkelt.
Men hur går man till väga om man befinner sig på en mer beskedlig nivå som klimatreporter?
Till viktiga reportageuppdrag i fjärran länder är det nästan omöjligt att ta sig med något annat än flyg. Jag får helt enkelt resa mera sällan.
Om det däremot handlar om resor till destinationer i norra Europa, exempelvis Oslo och London, är det nu fullt möjligt att byta ut flyg mot tåg, även om Londonresan inte bara tar längre tid utan också blir dyrare.
Inrikes flygresor tänker jag lägga ned helt, både i arbetet och på fritiden. Det klimatvänliga tåget är ett prisvärt och fullgott alternativ.
Mina flygsemestrar tänker jag begränsa till ett minimum. Och om jag ändå flyger med familjen till Medelhavet någon gång vart tredje år ska jag kompensera våra flygutsläpp hos brittiska Climate Care, tyska Atmosfair eller svenska Tricorona. Pengarna används då till projekt som ska minska koldioxidutsläppen och förbättra levnadsvillkoren någonstans i världen (läs mer om detta på dn.se/kollaresan).
Som matkonsument är det bästa man kan göra att bli vegetarian och helt följa de nordeuropeiska växtsäsongerna i sina inköp. Men jag är inte där än.
Däremot har jag inget större problem att byta ut den blodiga biffen mot mer kyckling och fisk.
Ett annat enkelt och klimatvänligt grepp är att göra storkok av grytor och soppor. Då minskar jag elförbrukningen på spisen och risken för att behöva slänga mat som har blivit för gammal. Jag kan då också få bruk för de ekologiskt odlade grönsaker vi sedan några veckor får hemlevererade till dörren.
När jag når fram till sopsorteringen måste jag erkänna en sak: Det har aldrig varit min bästa gren. Papper och glas, javisst. Men plast och metall har jag hittills låtit följa med i soporna. Dock inte i fritidshuset i Gnesta - där den kommunala källsorteringen nått mycket längre än i Stockholm.
Efter den senaste sommaren på landet har det börjat kännas allt mer motbjudande att återgå till de gamla invanda mönstren i stan. Nu får det vara slut med det. Och ända tills Stadshuset bestämmer sig för att införa källsortering i alla bostadskvarter får jag ta med hela rasket till iglooerna på andra sidan förorten.
När jag återvänder hem kommer åtminstone en sak att kännas lättare: Att se mina barn i ögonen och kunna säga att jag i alla fall försökt göra något för den värld de ska ärva.