Enligt vanligtvis otillförlitliga källor fanns det en gång i tiden planer på att införa gondoler på Fyrisån i Uppsala.
Frågan diskuterades livligt i kommunfullmäktige men mötte opposition på grund av kostnaderna. Då reste sig en slättbonde och förklarade att han hade en enkel lösning:
– Jag tycker vi skaffar en av varje kön och låter naturen ha sin gång.
Denna gamla historia rann för mig när jag läste Jan Björklunds debattartikel om regeringens forskningspolitik i förra veckan (DN 30/8).
När jag kämpat mig igenom den floskulösa retoriken insåg jag nämligen att vår forskningsminister är lika obekant med forskning som ovan nämnde Uppsalabonde var med venetiansk vattentransport.
”Det är dags att vi lämnar jante- lagen bakom oss och satsar på eliten”, skriver Björklund skamlöst – som om han sade något spännande, radikalt och nytt.
I själva verket har detta varit den rådande linjen de senaste två decennierna. Den andel av forskningsmedel som går direkt till universitet och högskolor har stadigt minskat och den andel som söks i nationell konkurrens har stadigt ökat. Allt har handlat om hur vi ska uppnå excellens, spets, kvalitetssäkring, internationell konkurrens.
Men efter tjugo år står det tämligen klart att vi har misslyckats med dessa målsättningar. Och problemet är den naiva tron att politiker kan skapa god forskning med en pengapåse och barnkammartjatter om kvalitet och excellens.
Det finns inga enkla förklaringar till hur god vetenskap och innovativ forskning uppstår. Men det finns en del historiska erfarenheter. En av de viktigaste är den amerikanska forskningens framgångar mellan 1950- och 1990-talet.
Naturligtvis spelade nationellt fördelade resurser och politiska satsningar en roll också i USA. Men den viktigaste förklaringen till framgången var de starka, självständiga amerikanska universiteten som skapade en dynamisk, intellektuell kultur.
När Jan Björklund talar om forskare kan man få för sig att han syftar på ett konstigt djur som äter pengar och skiter vetenskap. Men forskare bor inte i laboratorier och på arkiv dygnet runt; de älskar, har familjer, umgås och har – tro det eller ej – ofta andra intressen än den egna vetenskapen.
Det är därför de stora amerikanska universiteten är så attraktiva för forskare från hela världen. Naturligtvis är lönerna ett lockbete. Men det handlar lika mycket om en stimulerande miljö där det finns intressanta intellektuella från alla fält, beundrande och intresserade studenter, ett brett kulturutbud och kanske framför allt en miljö som bejakar nyfikenhet och kreativitet.
Lustigt nog tycks det individualistiska USA ibland ha en bättre insikt om vikten av en god vetenskaplig miljö än Sverige. Svenska politiker tror att mer pengar till forskningsbyråkrater i stället för till universitet och högskolor kommer att ge excellens, kvalitet och innovation. Vilken humbug.