Vi var tolv vuxna vid lunchen: den närmaste, intima familjekärnan. Alla pratade i munnen på varann som vanligt men jag satt tyst en stund och räknade våra adresser. Vi har nio olika, två sommarhus inte inräknade, och om jag förlorade allt i morgon skulle mitt skyddsnät ändå bara börja här.
Min trygghet är oöverskådlig. Någon klagar på den milda vintern. Jag tänker på den hemlöse twittraren som häromdagen letade sovplats på en offentlig toalett i Bromma. På vad plusgraderna betyder för honom. På hans vinterskor, om han har några.
För en vecka sedan på denna plats skrev Emanuel Karlsten om att fyra hemlösa fått smarta mobiler och uppdraget att mikroblogga om sin vardag under sökordet #vihors (vi hörs). Emanuel kallade resultatet ”ett zoo för en twittrande medelklass”. Han tycker det är skamligt att man måste ta till ”i-landsknasiga” jippon för att få oss välmående att alls lyssna. Utöver de hemlösas direktkanal in i de hemhavandes mobiler nämnde han även public service-bolagens maratonsändning ”Musikhjälpen” som ett symtom på att vi är ett samhälle som behöver ruskas om.
Logiken är osviklig men observationen är ogenerös. Det tycker jag på helt personliga grunder. Dels medverkade jag en pytteliten stund i ”Musikhjälpen”, som alltså i år samlade in över 18 miljoner kronor till förmån för flickors skolgång i utvecklingsländer. Dels läser jag själv de hemlösa twittrarna dagligen.
Någonstans längs vägen har de förvandlat min abstrakta kännedom om att det finns 3 000 hemlösa i Stockholm till den mer levande insikten att 3 000 olika individer med namn och åsikter och kalla fötter och interpunktion och julkänslor vaknar om morgnarna i vår stad (hos någon kompis, på Stadsmissionen, i din trappuppgång) utan att ha någonstans att ta vägen.
Att bli erbjuden denna insyn går inte att likställa med hur människor, till exempel samer, långt in på 1900-talet ställdes ut på europeiska djurparker. Sådana uppvisningar handlade om att demonstrera att de som till det yttre eller sitt beteende avviker från den omgivande normen inte har något människovärde. Alltså ganska precis samma mekanismer som gör att vi kan se hemlösa varje dag utan att förstå hur oanständiga vi är, allihop, som inte redan har löst det här problemet.
På Twitter är utseendet bortplockat, liksom höjdskillnaden mellan den som sitter ner i den här vintern och den som oseende skyndar hemåt. På twitter får de hemlösa Sven, Marco, Samuel och Paul, med sina praktiska utmaningar och personliga reflektioner, samma plats för sina röster som Emanuel och jag. De är folk, bara, som vem som helst fast med ett akut problem.
De hemlösa har blivit över 30 procent fler det senaste årtiondet och vi som skriver i tidningarna har misslyckats med att förstå och skildra vad det betyder. Alla jippon som kompenserar för vår försumlighet i detta är välkomna.