Solosången var avklarad, håret hade inte fattat eld, inga stjärngossar hade svimmat och nu var det bara de mäktiga orden, de magiska orden, kvar, ord som jag väntade lika ivrigt på varje år av orsaker jag på mellanstadiet inte var i stånd att formulera.
Lucia läste med klar och genomträngande stämma, närmast ropande ut i aulans mörker. Kanske hon hade sugit på det suggestiva språket som på en julkaramell i vintermorgonen, viskat de svåra orden för sig själv med snön knarrande under skorna? Villfarelse. Misströstan. Endräkt. Kanske uppfylldes hon av stunden, av hur sällsynt det är för små flickor, till och med för vackra småflickor av det slag som vinner omröstningar i skolan, att få spela en sådan roll, att få komma med sådana anspråk. Lucia läste så dunet reste sig på våra barnarmar.
Låt mig bringa kärlek där hatet rådet. Låt mig bringa förståelse där orätt har begåtts. Låt mig skapa endräkt där oenighet råder. Låt mig bringa sanning där villfarelse råder. Låt mig bringa tro där tvivlet råder. Låt mig bringa hopp där misströstan råder. Låt mig bringa ljus där mörker råder. Låt mig bringa glädje där sorgen råder.
Det är Franciskusbönen, berättade en svensk prästdotter för mig bara häromsommaren. Det visste jag inte. I min sekulära skola läste lucia aldrig raderna om Guds fred, förlåtelse och uppståndelsen från de döda. Den viktigaste delen av slutet var ändå kvar: Det är genom att ge som man får. Det är genom att gömma sig själv som man finner sig själv.
Att inse att dikten är en bön till Gud har förminskat effekten för mig en liten smula. Nu hör jag ju också anspråket på en enda sanning som ska lysa upp det barbariska, förmodar man, mörkret. Och idealiseringen av självuppoffring, självutplåning närmast, i de där raderna.
Det är nog lika så bra att vi inte klär ut våra döttrar till kristna martyrer mer än en gång om året.
Men på den tiden hörde jag ett budskap jag törstade efter, ord från någon som vill göra skillnad och vet var hon ska börja. Jag tänkte på hur Sam lyfter svärdet mot jättespindeln för att rädda Frodo, men också på vetenskapens framsteg, på självständighetsdagsfesten för Helsingfors hemlösa i tv veckan innan, och på vad jag föreställde mig att människor som jobbar på FN gör. Att skipa fred, att bygga skolor. Hopp. Glädje. Ljus.
Det finns en fras i Hallström-Auléns luciavisa, den som börjar ”Nu vaknen och glädjens”, som alltid drabbade mig lika starkt som Franciskusbönen: Du ljusbrud som natten betvingar. Mörkt på väg till jobbet, mörkt på väg hem, tre månader löpsedlar om snökaos framför oss, men vi kan tända ljus och lyssna på några ungar som inte behöver mer än en pepparkaka och ett poetiskt ord för att uppfyllas av hopp om en bättre värld. Småbrudar som strålar, som drömmer om att bli superhjältar, om att betvinga natten.