Andra omgången av finska presidentvalet utspelade sig helt enligt det förväntade manuset: en civiliserad och gentlemannamässig ton mellan kampanjerna, passionerad aktivism för miljöpartiet De grönas kandidat Pekka Haavisto, och en stor seger för Samlingspartiets Sauli Niinistö.

Båda var i någon mening mittenkandidater, även om Haavisto fick ett starkt stöd från vänster. Haavisto betraktades i debatterna som utrikespolitiskt tyngre, Niinistö som mer rutinerad och med en bättre insyn i finanspolitiken.

Det blev nog avgörande. Presidenten har förstås inget med budgeten att skaffa, men Finland tillhör eurozonen och är drabbat av den pågående krisen.

Att rösta på en kandidat med bakgrund i Europeiska investeringsbanken var för många väljare en symbolisk men vagt trösterik handling.

Jag undrar om inte den dryga miljon väljare som lade sin röst på Haavisto gjorde en exakt lika symbolisk markering.

En kampanjfras som många attraherades av var ”kokoaan suurempi Suomi”, tanken om ett Finland som tar större plats på den internationella arenan än dess plats på jorden motiverar.

Haavisto personifierade för många insikten att små trygga länder kan föregå med gott exempel, medla i kriser, försvara mänskliga rättigheter även när det sker på handelns bekostnad, driva forskning och innovationer, tjäna ett större syfte. Det är ett slags humanistisk chauvinism som vore lätt att cyniskt klanka ned på om inte Sverige hade föreställt sig sin plats i världen på exakt det sättet i årtionden.

Engagemanget för Haavisto aktiverade särskilt en typ av tolerant och inkluderande högutbildad medelklass som hittills hellre luftat sina politiska övertygelser över dagstidningen vid frukostbordet än funderat över sina möjligheter att faktiskt påverka i samhället.

Om de existerande partierna, inte minst De gröna, kan binda upp den energin kan den finska politiska kartan tecknas om under det närmaste årtiondet. Men det är långt kvar till valen och, som den första Obamakampanjen visade, svårt att konvertera entusiasm för en abstrakt idé till stöd för faktisk långsiktig politik.

Men Obamakampanjen är också en viktig parallell när det gäller uppfattningar om vem som kan leda ett land. Både i termer av konkret valbarhet och allmänhetens långt sunkigare föreställningar om inneboende egenskaper har Obama lyckats demonstrera att hudfärg i USA inte är en avgörande kvalifikation i kampen om presidentposten.

Haavistos kampanj har i Finland gjort detsamma för sexuella minoriteter. Även landsmän som anser att det här med homosexualitet är ganska osmakligt att fundera över rapporterar att de röstade på Haavisto eftersom hans sexualitet knappast påverkar hans kompetens. Det är inget mindre än en revolution i ett land som när jag år 1999 flyttade till Sverige hade cirka två hbt-personer i hela offentligheten.