Man skulle kunna säga att Finland befinner sig på en central plats i Europa och är en viktig port mellan öst och väst. Men det gör man inte. För min generation, den sista kallakrigsgenerationen, präglades den nationella självbilden snarare av en viss ängslighet över att ständigt befinna sig i den yttersta periferin. Min ungdom plågades av en ständig misstanke att det någonstans, sannolikt i Stockholm, pågick en framtid som jag redan missat på grund av mina envisa landsmän som gillade vad de gillade och inte såg någon anledning att förändras.
I kombination med den finska realismen – ni kallar den dysterhet – ledde detta till lågt satta förväntningar kring vår roll på den internationella arenan. I hockey-VM var det rimligt att drömma om silver. I Eurovision Song Contest var målet att inte dö av skam och om möjligt spräcka nollan. När vi valde statschef var vi på det hela taget tacksamma över kandidater som kunde göra sig förstådda på engelska och inte hade vita tubsockor till kostymen.
Det var före VM-guldet, före Nokia, före Lordi. Före Max Payne och Angry Birds. Innan Helsingfors blev den avslappnade hipphetens huvudstad, ett välkommet komplement till Stockholms strypsnara av trendängslighet. Innan vi valde en ensamstående mor till president och innan kvinnliga statsministrar blev vardagsmat. När vi nu väljer statschef igen är båda kandidaterna som är kvar i matchen är intelligenta, vältaliga, statsmannalika och socialt begåvade. Oavsett vem som vinner har folket redan markerat för ett progressivt och socialliberalt Finland – de som till exempel ville vända EU ryggen gallrades bort i första valomgången.
Samlingspartiets Sauli Niinistö, en av landets mest erfarna politiker, tackade en gång nej till en presidentkandidatur med motiveringen att han var ensamstående förälder och dessutom en lite för levnadsglad änkling för att orka med bevakningen (han är numera gift och barnen är vuxna). De grönas Pekka Haavisto, även han mer än kvalificerad på det politiska planet, är homosexuell och gift med en invandrare. Många höjda ögonbryn blev till axelryckningar när det framgick att maken kan finska och har ett jobb. Jamen, då så.
Det finska presidentämbetet är sedan två perioder tillbaka inte i praktiska politiska termer särskilt inflytelserikt. En viktig del av jobbet som Tarja Halonen har utformat det är att tala klarspråk om värderingar och Haavisto kommer att dra röster från dem som vill markera mot homofobi och främlingsfientlighet. Halonen har själv illustrerat den symboliska kraften i att få representera majoriteten trots att man inte självklart uppfyller alla föreställningar om hur en makthavare ser ut. Inför det finska valets första omgång i år fick en av kandidaterna av en sexårig flicka frågan om män faktiskt kan bli president. Det hade ju inte hänt i hennes livstid.