Jag tog lite paus från nyhetsflödet under helgerna för att se om det skulle göra mig lugnare. Det gjorde det inte. Den ekonomiska krisen gör mig fortfarande kallsvettig och ett kort steg bakom den hotar miljökatastrofen som kanske skulle gå att mota i grind om vi hade råd. Världens ledare tycker inte att vi har det, medan folk demonstrerar på gatorna för jobb, mat, frihet. Jag förstår känslan.

Men tyvärr är det nog med miljön som med det globala finanssystemet, att om det verkar som om tillväxten är gratis och oändlig så är det en sol-och-vårare som har gjort kalkylen.

Förr eller senare kommer notan för aningslös optimism och antagligen kan man inte förhandla till sig ett uppskov med betalningen bara för att pengarna nu skulle behövas till annat.

Det som skrämmer mig med skuldkrisen, och miljöhotet som tornar upp sig bakom den, är att det som vanligt är de allra svagaste som tar den största smällen. I rena överlevnadstermer.

När det gäller livsstil och bekvämligheter sitter också medelklassen på norra halvklotet svajigt till.

”Trettiotalet” är ett uttryck som dyker upp obehagligt ofta när ekonomin i dag diskuteras. Med det menas att vi kanske borde begrunda den tidens börskrasch, Kreugerkrasch och stora depression – nästan ett årtionde av mänskligt lidande och politisk polarisering – för att försöka förstå hur den nuvarande krisens följder kan se ut. ”Trettiotalet” betyder också: kom ihåg att den mylla ur vilken nazismen grodde var ekonomisk lika mycket som den var ideologisk. Men det kan man inte säga rakt ut utan att känna sig som en idiot. Jag känner mig själv lite larvig.

Om ett helt land någonstans stod vid spindelflaggorna och heilade så hade jag väl märkt det?

Men tyvärr räcker nog inte att bara spana efter uttalade nazister. Det vore bisarrt om hotet i det här århundradet tog exakt samma form.

I historieboken i skolan fanns en bild som dyker upp i huvudet vid ordet ”trettiotalet”: tyska medelklassmän som klipper till kragar och manschetter av papper så att ingen ska ta dem, i sina nedslitna kläder, för arbetare. Vad motsvarigheten skulle vara i dag vet jag inte. Men det är faktiskt inte särskilt svårt att föreställa sig situationer där den stora medelklassen i ren desperation börjar rösta på populister, till vänster eller höger. Rätt många har faktiskt gjort det rätt länge nu. Ändå häpnar vi på nytt över varje europeiskt valresultat.

Jag oroar mig för att förändringsförloppen kanske är precis snäppet för långsamma för att uppfattas med blotta ögat i den dagliga nyhetsbevakningen.

Sedan bankkrisens start kring 2008 har vi ju vant oss vid rätt extrema rapporter: nationalismen i Ungern, de ständiga upploppen i Storbritannien, sjukhus utan mediciner i Grekland.

Var det så det lät på trettiotalet också?

Illa, men inte så illa att just jag behöver bli mörkrädd?

Än?