Svenskt VM-guld i bandy, Madonnas och Metallicas första skivor, Torvill & Dean, Olof Palme.
Ditt tidiga 80-tal kanske ser annorlunda ut än mitt, men visst känns det ibland som om ingen tid passerat? Som om vi lade ifrån oss He-Man-gubbarna i går kväll, som om Kekkonen precis har avgått och som om Thorbjörn Fälldin alldeles nyligen var statsminister?
Jag vänder mig förstås här främst till läsaren som inte är yngre än några och trettio. Är du född tidigt på åttiotalet lär Kekkonen för dig vara en precis lika flyktig figur som pastor Jim Jones länge var för mig. (Inga jämförelser i övrigt, men bägge är värda att slå upp på nätet när du får en stund över).
Här är ett till exempel: Avståndet mellan nuet och Carolas genombrott 1983 är lika långt som avståndet mellan andra världskriget och Abbas genombrott. Är inte det en konstig tanke? Att samma människor som gick och såg ”Gudfadern” och ”Hajen” på bio eller dansade till Bee Gees och Ted Gärdestad också kunde se tillbaka på en period i sina egna liv där Churchill, Hitler och Stalin figurerade lika självklart som Thatcher, Reagan och Gorbatjov har figurerat i mitt.
Sedan denna tanke slog mig för några dagar sedan har jag tvångsmässigt kontrollräknat om och om igen, prickat av årtiondena på fingrarna. Under normala omständigheter kan jag förstås räkna till tre i huvudet, men det här är inget vanligt mattetal och jag var tvungen att se det framför mig för att fatta att det verkligen stämmer. Att avståndet mellan Hiroshima och Pragvåren var lika kort som avståndet mellan Berlinmurens fall och oss. Att avståndet mellan p-pillret och aidsepidemin var lika kort som mellan Nirvanas ”Smells Like Teen Spirit” och nuet.
Jag har haft internet hemma i sexton år. Det motsvarar avståndet mellan mordet på Kennedy och prins Carl Philips födelse. Det är ingen tid alls. Ändå lever de involverade parterna i helt olika världar, grannar i historien utan gemensamt språk. Men för den som levde igenom bägge årtalen blir berättelsen sällan indelad i behändiga kapitel. Olika band i historieböckerna kan ligga mycket tätt i det enskilda livet.
En era övergår till en annan medan vi hämtar på dagis. Ett vikariat eller två Bondfilmer senare har allas värderingar förändrats och världskartan ritats om. Det känns underligt nu att jag aldrig tänkt på det förut men jag var väl för ung, jag hade inte tillräckligt många egna årtionden att mäta i.
Häromdagen hörde jag Johan Rockström, en världsledande expert i miljöfrågor, säga att vi har ungefär ett årtionde på oss att vända trenden när det gäller klimatförändringar, sötvattensfrågan, den globala matkrisen, biodiversiteten. Först tyckte jag det lät som ganska länge. Nu tänker jag att det nog inte kan vänta till i morgon. I morgon kan vi vakna till ett 2032 där vi spanar i förvåning efter den tid som flytt.