Människan bakom illdådet landade på Dror och Gunilla Sköld Feilers köksbord. De läste, drogs in i hennes historia, hennes öde och hennes offers öden. De drabbades.
Lade sedan tidningen bland andra gamla tidningar.
Men de tänkte på henne.
- Hennes liv var på något sätt en parallell till Snövits. Hon såg ut som Snövit. Var ren och oskyldig när hon föddes. Men blev skadad, deformerad av livet.
Vit hy, röda läppar. Snö och blod. Varmt och kallt. Hemskt och vackert på samma gång.
- Hon var som vi alla. Hon utbildade sig, ville ha familj, ville leva.
- Och en dag går hon in på en restaurang och mördar oskyldiga.
-Varför gör hon det? Kan livet för en del vara så grymt och omöjligt, förvrida människor så till den grad att de blir så svaga, så desperata och utan hopp att den enda utväg de finner är att vara destruktiva mot sig själva och mot oskyldiga människor?
- Jag vill försöka förstå, se sambanden och mekanismerna. Först då kan vi bryta våldets cirklar.
Dror Feiler och hans hustru Gunilla Sköld Feiler gjorde konst av det fasansfulla, en installation på Historiska museets innergård, där bilden av Hanadi Jaradat seglar på ett litet rött hav, sitt eget och sina offers blod.
Israels ambassadör kom till invigningen, släckte strålkastarna och kastade en av dem i det blodröda vattnet.
Och från den ena dagen till den andra förändrades Dror Feilers och hustruns liv.
Eller som Dror Feiler skulle säga i CNN:
- Världen går under och människor är upprörda över att vi iscensätter och visar våldet. Men de tycks inte vara upprörda över upphovet och orsakerna till det.
Dror Feiler är van vid att det stormar. Hans liv har härdat honom.
Hans mor och far är judar. Modern kom från Polen, fadern från Tyskland och 1938 utvandrade de från var sitt håll till det blivande Israel.
De levde i kibbutzen Jadhanna, som låg i centrala Israel på gränsen till Västbanken som på den tiden inte var ockuperad av israelerna.
Där föddes Dror och hans syster.
Det var den enda kibbutzen i Israel där alla medlemmar var kommunister och de israeliska myndigheterna bojkottade den. De fick inte avyttra sina varor genom kooperationen, utan sålde dem själva.
- Mellan 100 och 150 människor arbetade på kibbutzen och odlade bananer, avokador, bomull och födde upp kalkoner. Vi åt i en gemensam matsal och vi barn sov i ett barnhus. Kläderna tvättades i ett tvätteri.
- Jag tyckte om det. Jag är en social person och fungerar bra i en grupp.
- Arbetet är grunden i kibbutzen. Den som jobbar bra blir accepterad, även den som är lite udda. Den som är en trevlig latmask blir inte accepterad. Nackdelar? Tja. Kanske att alla vet allt om alla.
I gymnasiet gick Dror Feiler på en jordbrukslinje, där han fick undervisning i biodling och tropiska frukter. Han skulle fortsätta traditionen inom familjen, var det tänkt.
Men livet i kibbutzen handlade inte bara om avokador och kalkoner. Det bestod också av en stor dos politik.
Både hans mor och far var politiskt aktiva. Mamma arbetade inom sjuksköterskornas fackförbund och satt i fängelse när hon hade slagits med polisen. Pappa var aktiv i jordbruksarbetarnas fackförbund och därtill partifunktionär i Tel Aviv i många år.
- Politiken var livsluften i familjen, vi pratade alltid politik och det har jag burit med mig genom livet.
Och vad handlade kampen om?
- Att försöka lösa konflikten mellan Israel och Palestina, eftersom den enes öde är avhängigt av den andres. Vi kan aldrig leva i fred med varandra om det palestinska folket förtrycks.
- Redan 1941 demonstrerade mina föräldrar tillsammans med palestinier och när jag var elva for vi i bilkaravan från Tel Aviv till norra Israel, där regeringen hade konfiskerat arabisk jord för att bygga en ny stad.
När Dror Feiler var 18 år skulle han göra militärtjänst. Han sökte som fallskärmsjägare och utbildades till det.
- Jag ville försvara mitt land, men accepterade aldrig att begå brott mot civila. Och när revolutionen kom, då skulle jag kunna hantera vapen. Ja, så tänkte jag.
Han säger att han var en bra soldat. Han hade lätt för att leva tillsammans med andra. Han tog på sig tunga bördor, försökte inte komma undan.
Hur har de tre åren präglat dig?
- Jag har sett döden på mycket nära håll.
Nu ringer Pierre Schori, FN-ambassadören, från New York.
Dror Feiler reser sig från köksbordet och talar med honom stående.
"Hur ska jag kunna säga att jag inte är antisemit, när de inte säger varför de anser att jag är antisemit!"
När han avslutat samtalet frågar jag:
Har du dödat människor?
- Ja, i strid. Och kamrater, andra soldater, har dödats.
Hur känns det?
- Man känner att man tillhör en grupp som står vid sidan av. När jag kom till Europa kände jag att här hade ingen annan gjort det jag har gjort. Känslan försvinner med åren, men finns ändå kvar.
Men han talar också med värme om de tre åren, att han levde med människor han annars aldrig hade lärt känna, att han lärde sig respektera människor med olika klassbakgrund, inte bara teoretiskt. Att han fick vänner för livet.
- Jag kan ringa dem än i dag, nu när jag utsätts för dödshot, och be dem komma hit till Sverige. Och de skulle komma med en gång!
Varför lämnade du Israel?
- När jag åkte därifrån tänkte jag inte att det skulle bli så. Jag var 21 år, hade aldrig varit utanför mitt land och ville se världen. Jag hade vänner i Tyskland, Danmark och Sverige, som varit volontärer på kibbutzen.
I oktober 1973 åkte han från Linköping till Stockholm för att köpa en saxofon. Han hade blivit fascinerad av ljudet från detta instrument och ville själv pröva på det.
Han lackerade bilar, arbetade som diskare, planterade rosor på ackord, arbetade på en gård utanför Sala och plöjde och tröskade.
Och spelade saxofon i det vindsförråd där han bodde.
- All tid hade tidigare gått åt till att leva i grupp och hålla på med politik. Nu var jag ensam, kunde inte språket, var mycket för mig själv. Och eftersom jag är en besatt människa spelade jag och spelade.
Några år senare startade han gruppen Lokomotiv Konkret tillsammans med några svenskar och de jobbar fortfarande tillsammans, spelar fri improviserad musik.
Han gick Musikhögskolan, kompositionsklassen, och blev tonsättare. Försörjde sig på att spela och skriva musik.
Hur bär du med dig Israel i exilen?
- Jag är en del av landskapet, temperaturen, klimatet. Läser jag en roman på hebreiska och den beskriver en bakgård i Tel Aviv, då kan jag lukta mig fram till blommorna, vet vad de heter, vet hur gruset ser ut.
Och vad betyder ditt judiska ursprung?
- På något sätt blev jag jude när jag lämnade Israel. Jag blev medveten om det judiska i mig.
-Varför känner sig judar över världen som ett folk? Den ryskjudiske författaren Isaak Babel har uttryckt det på ett bra sätt: Det beror på blodet. Inte blodet i våra ådror, utan det blod som har spillts.
De senaste tio åren har Dror Feiler och hans hustru, som är konstnär, gjort installationer och utställningar tillsammans och den röda färgen, blodets färg, har mer och mer trängt in i deras verk. Blod som gråt, som sorg, som förlust. Judisk. Palestinsk.
I fredags kväll skulle utställningen på Historiska museet invigas, den som heter "Making differences" och som är en del den kommande veckans folkmordskonferens. Den israeliska ambassadören skulle se deras verk "Snövit och sanningens vansinne".
- Alla var glada. Ljudet och pumpen i bassängen fungerade. Den lilla båten sjönk inte, den röda färgen hade blivit rätt.
- Så kom Gunilla springande till mig och skrek: "Den israeliske ambassadören har förstört vår installation!"
Sedan började debatten brinna.
Dror Feiler och hans hustru blev kallade antisemiter, blev hotade.
- Jag har fått 1000 mejl om dagen, positiva och negativa, blivit dödshotad på telefon och i mejl. Min mamma i Israel har också blivit hotad till livet.
Han ser hatet som en kampanj, styrd av vissa.
Och vad blir du glad av?
- Israels ambassadör gav mig en stor scen. I sju minuters direktsändning i CNN fick jag säga vad jag tycker och tänker.
- Jag blir glad när jag tänker på kidsen i förorten. De får se att det finns judar som inte stödjer Sharons förbrytarpolitik och det stärker oss i kampen mot antisemitismen.