Vet man om öknen ser man den annars överallt. Så fort mänsklig exploatering av marken upphör, vare sig det är för bebyggelse eller odlingar, ligger kullarna och slätterna gulbruna och snustorra. I stället för palmer kaktusar, i stället för människor skallerormar och ökenråttor. Gränsen mellan bevattnad civilisation och förtorkad ödemark är i södra Kalifornien knivskarp och dramatisk.
Dramatisk är därmed också förutsättningen för samhällets existens i den här delen av Amerika, eftersom nästan allt vatten som behövs för att hålla liv i såväl människor som citroner måste hämtas utifrån. I själva verket skulle inte Los Angeles eller San Diego eller Orange County eller det snabbt expanderande San Bernardino County kunna överleva en dag utan de enorma investeringar som delstaten Kalifornien genom årtiondena gjort i ett gigantiskt system av akvedukter, pumpar, rör och tunnlar för omfördelning av vatten från bergen i väster och floderna i norr till ökenslätterna och kullarna i söder.
Det var ett system som när det senast byggdes ut, i slutet av 60-talet, skulle försörja en sammanlagd befolkning på 17 miljoner men som i dag måste kunna försörja en befolkning på 38 miljoner, därtill snabbt växande, därtill snabbast växande i de torraste delarna av Kalifornien.
Den ekvationen går allt mindre ihop. Vattnet räcker inte till allt och alla. I synnerhet inte när det som nu råder officiell torka i Kalifornien och de redan överbelastade vattenreservoarerna sjunker och de redan överbelastade vattenledningssystemen av flera skäl måste skruvas åt. Ett tillkommande skäl är att systemen på sina håll inte bara förbrukar vattentillgångarna utan också den biologiska mångfalden, eller i varje fall tär på beståndet av fiskarter i Sacramentoflodens delta i norra Kalifornien.
Ransoneringar, kvoteringar och tidvis drakoniska offentliga restriktioner i vattenförbrukningen har sedan början av 90-talet följaktligen stått på den politiska dagordningen i södra Kalifornien och påmint människorna i den här delen av landet om de kollektiva villkoren för individens frihet - eller mera precist: att världens mest individualistiska kultur vilar på världens mest omfattande kollektiva vattenledningssystem (sammanlagt över hundra mil).
George McManigle som odlar avokado, citron, passionsfrukt och en del annat på sin farm i Fallbrok norr om San Diego blev påmind om detta i vintras då han, liksom andra jordbrukare i södra Kalifornien, helt sonika fick sin vattentilldelning nedskuren med trettio procent.
Sedan George McManigle köpte farmen i början av nittiotalet har han skurit ner bevattningen från fjorton timmar i veckan till fem, och därmed skurit ner produktionen i motsvarande grad. Det främsta skälet har varit att priset på vatten stigit dramatiskt. Fem timmar i dag kostar lika mycket som fjorton timmar i går, för George McManigle cirka tusen dollar i månaden.
Men som sagt, nu spelar det ingen roll hur mycket en jordbrukare i södra Kalifornien är beredd att betala för vattnet. Kranen hos den centrala vattenmyndigheten, Metropolitan Water District, har skruvats åt och George McManigle har sågat ner en tredjedel av sina avokadoträd till halvmeterhöga kala stubbar. I det skicket kan han hålla dem vid liv på en tiondel av normal vattenförbrukning. Det ser inte roligt ut och i längden kan det inte vara särskilt meningsfullt att odla avokadostubbar, eller citronstubbar för den delen, och sådana ser man också överallt. Men eftersom George McManigle ännu inte vet hur det i längden ska bli med vattnet i södra Kalifornien vill han inte låta öknen ta över. Inte ännu.
Tills vidare är han mest upprörd över att "mäktiga exploateringsintressen" systematiskt har tillåtits gå före jordbruket i den hårdnande kampen om vattnet. För varje nytt villaområde, varje nytt köpcentrum, varje ny miljon invånare i södra Kalifornien måste antingen nya mängder vatten ledas ner från norr eller befintliga mängder fördelas om från bevattning till bebyggelse.
På en förtorkad sluttning längs den åttafiliga motorvägen I 15 norrut från Fallbrook breder en skog av nysågade avokadostubbar ut sig. Och mitt i skogen en skylt som aviserar ännu en stad i öknen, med villor, köpcentrum, hotell och bensinstation. Quality Properties står det på skylten.
George McManigle hade inte kunnat säga det tydligare själv.
En annan och kanske mera dramatisk sida av vattenbristen är skogsbränderna. Sedan några år brinner det ofta och på många håll och över stora områden i Kalifornien. Rent allmänt beror det på att det naturligen brinner lätt i ett kliMat som säsongsvis är mycket torrt även där det inte är öken. Mer specifikt beror det på att klimatet i Kalifornien under flera år har varit torrare än normalt. Vare sig detta beror på växthuseffekten eller på naturliga förändringar i klimatet kvarstår faktum: den kaliforniska staten tvingas årligen lägga ner växande resurser på att bekämpa och förebygga skogsbränder.
Kenneth Kim och hans fru förlorade allt i en skogsbrand i bergen väster om Santa Cruz i slutet av maj: huset, veteranbilen och vingården på tio hektar. Någon vecka senare pågår fortfarande släcknings- och röjningsarbetet bland de förkolnade träden, svartbrända bilarna och sotiga husgrunderna längs de undangömda och delvis privata vägarna i området. Här och var resterna av kedjade grindar och skyltar som förbjuder intrång eller varnar för hunden - eller bådadera.
"Här bor mest folk som av olika skäl inte vill ha med samhället eller lagen att göra", berättar Angela Petersen från Cal Fire, den kaliforniska skogs- och brandskyddsmyndigheten, när hon lotsar oss genom förödelsen och samtidigt kastar vakande blickar genom sidorutorna.
"Främlingar är inte välkomna", förklarar hon.
"I synnerhet inte journalister", tillägger hon.
Kenneth Kim som vi träffar på ett informationsmöte för brandens berörda i närmaste berörda samhälle, Corralitos, berättar en smula förläget att ingenting var brandförsäkrat eftersom det hade visat sig mycket dyrt att brandförsäkra egendom i ett område där det bodde folk som inte ville ha några riktiga vägar och inte någon riktig adress och av olika skäl inte ville ha med samhället att göra, och dit det följaktligen skulle vara svårt för brandkåren att ta sig om det började brinna.
"Så vad hade de tänkt sig att göra i en sådan här situation?" säger han med ett bittert leende och slår ut med armarna. "Gå ut med var sin hacka och spade?"
Kenneth Kim, en gång invandrare från Korea, visar några färgkort på de förkolnade resterna av sitt amerikanska liv, och för första gången sviker honom behärskningen.
"Vad vi behöver är ett minimum av civilisation", säger han med bruten röst.
Ett tecken på tilltagande civilisation kan möjligen vara att Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger med hänvisning till rådande torka och tilltagande vattenbrist lagt fram ett förslag om att utvidga och förstärka det offentliga vattenledningssystemet med nya akvedukter, kanaler och fördämningar, till en beräknad kostnad av 10-12 miljarder dollar.
Ett tecken på bristande civilisation kan möjligen vara att en sådan satsning kanske inte blir av eftersom Kalifornien också har ett budgetunderskott på 15 miljarder dollar och sedan trettio år (efter skatterevolten 1978) en konstitutionell oförmåga att finansiera ökade utgifter med ökade intäkter. Och därmed också skolor som förfaller och vägar som inte underhålls och offentliga räkningar som inte betalas. I början av augusti avskedades tiotusentals offentliganställda medan ytterligare två hundra tusen fick sina löner nedskurna till lagstiftat minimum. I början av oktober, mitt under den stora finanskraschen och kampen om det stora räddningspaketet, vände sig Arnold Schwarzenegger till regeringen i Washington med en förödmjukande begäran om ett lån på sju miljarder dollar, med stor sannolikhet förgäves.
Så frågan är om Kalifornien har råd att betala räntan på de lån som måste tas för att investera i de vattenledningssystem som krävs för att en civilisation som byggts i öknen ska kunna bevaras.
Kaliforniens dilemma är dramatiskt men inte unikt. Över hela Amerika växer kravet på civilisation. Eller åtminstone på ett samhälle som bättre kan hantera naturens och miljöns utmaningar, och dessutom fixa skolorna, vägarna, bostäderna och sjukvården, och dessutom hålla liv i den amerikanska drömmen.
Liksom i Kalifornien är det dock oklart hur det mått av civilisation som krävs ska finansieras. Amerika bygger just nu upp sitt största budgetunderskott någonsin, före kraschen på Wall Street beräknat till 490 miljarder dollar, efter kraschen betydligt mer, och har precis som Kalifornien utvecklat en kronisk oförmåga att finansiera ökade offentliga åtaganden med ökade offentliga intäkter.
Amerikanerna har vant sig vid att civilisation kan byggas på kredit.
Så vad gör de när krediten är slut?
Amerikanska delstaters huvudstäder är i regel mindre orter med en förvuxen parlamentsbyggnad i centrum, ofta i antik romersk stil med kupol och marmorpelare, precis som förebilden i Washington. Delstaten Kaliforniens huvudstad heter Sacramento och är inget undantag, Kaliforniens sjunde stad i storlek bara, men vill man demonstrera för eller emot ett politiskt förslag, eller uppvakta guvernören, eller lobba ledamöterna i delstatskongressen, måste man bege sig dit.
Samma dag vi gör det, för att se hur Arnold Schwarzenegger bor nu för tiden, och för att i brist på Schwarzenegger intervjua viceguvernören, John Garamendi, stöter vi på en grupp gröntröjade damer i den höga hallgången i ekande marmor som skiljer guvernörens ceremoniellt bevakade ämbetsrum från viceguvernörens obevakade. De bär omkring på tjocka buntar med protestlistor och är från södra Kalifornien. De har rest hit för att överlämna listorna till delstatsrepresentanten den eller den, och på de gröna tröjorna står det No New Taxes i vitt. Inga nya skatter.
"Det behövs inga nya skatter", säger Pat Soriano från Huntington Beach. "I varje fall inte förrän de slutar slösa med skatterna vi redan betalar."
"Här ser ni demokratin i arbete", skrattar Johanna Hoff från Orange County och håller fram sina protestlistor mot kameran.
Sedan drar de vidare genom de ekande marmorhallarna mot nästa politiker.
John Garamendi är viceguvernör i Kalifornien, lieutenant governor, vilket inte alls betyder att han är guvernörens ställföreträdare eller ens att han står guvernören politiskt nära. Viceguvernören i Kalifornien väljs på eget mandat och John Garamendi är till skillnad från Arnold Schwarzenegger en vänsterliberal demokrat vars hjärtefråga är den amerikanska sjukvårdskrisen i allmänhet och krisen för Kaliforniens offentliga sjukvård i synnerhet. John Garamendi säger inte öppet att skatterna behöver höjas, men han säger att den begränsade offentliga sjukvård som sedan länge funnits i delstaten Kalifornien blivit alltmer underfinansierad och att det snart inte går att erbjuda ens en minimal sjukvård till de allt fler amerikaner som har otillräckliga privata sjukvårdsförsäkringar eller inga alls.
"Förlorar du ditt jobb förlorar du din sjukförsäkring", säger John Garamendi. "Och förlorar du din sjukförsäkring hänvisas du till den offentligfinansierade sjukvård som eventuellt finns, och skär vi ner den offentligfinansierade sjukvård som trots allt finns i Kalifornien är det inte längre bara ett problem för de fattiga. Det är i allt högre grad ett problem för medelklassen."
Medelklassen är den samhällsbärande klassen i Amerika, den klass som de flesta amerikaner säger sig tillhöra, också när de inte gör det. Att vara fattig är att ännu inte tillhöra medelklassen. Att vara rik är att fortfarande tillhöra medelklassen. Ingetdera är nödvändigtvis sant, det finns en underklass och en överklass också i Amerika och klyftorna mellan dem växer, men sant är att först när något blir ett problem för medelklassen blir det på allvar ett problem för politiken.
Bristen på sjukförsäkring är i dag ett sådant problem, och därmed en hjärtefråga inte bara för John Garamendi utan också för Barack Obama, och därmed av politisk nödvändighet också för John McCain.
Vilket inte betyder att presidentkandidaterna är överens i frågan, tvärtom, bara att detta är ännu en av de frågor där den amerikanska medelklassen har börjat längta efter civilisation, eller åtminstone efter ett samhälle som kan genomdriva en sjukvård som inte på en gång är världens dyraste och mest ojämlika.
Och därmed ännu en av de frågor där en lång pendel i amerikansk politik kan vara på väg att slå tillbaka: från en idé om Amerika till en annan. Det känns i varje fall mycket länge sedan nu som Ronald Reagan i sitt installationstal 1981 invigde den era i amerikansk politik där samhället/staten detroniserades som lösning och upphöjdes till problem (government is not the solution to our problem; government is the problem) - medan marknaden detroniserades som problem och upphöjdes till lösning.
Det var en idé om Amerika som i sin tur slog ut den idé som hade varit förhärskande sedan 30-talet och som hade kallats den nya given, The new deal, och som hade haft sin grund i erfarenheterna från den stora depressionen, och som bland annat hade banat väg för federala (nationella) investeringar i energi och transporter, federala program mot fattigdom och arbetslöshet, federala system för pensioner (Social security) och äldresjukvård (Medicare), federala insatser mot raslagarna i Södern, och för en starkare betoning av samhällets ansvar för individens möjligheter.
Och nu kanske, ännu ett pendelslag.
En knapp timmes bilväg söder om Sacramento ligger Stockton, en stad på knappt tre hundra tusen invånare som förvisso inte är Kaliforniens huvudstad men väl huvudstaden i bostadsutmätningarnas och bostadsvräkningarnas Amerika. Vart tjugofemte hus i Stockton har tagits i utmätning eller befinner sig i riskzonen. I vissa bostadsområden gapar vartannat hus med tomma fönster, förtorkade träd och brända gräsmattor.
"Det värsta är inte det som syns utanpå", säger Robin Luna-Gonzales, som är fastighetsmäklare och visar oss runt i förödelsen.
Vi går in i ett av de hus hon till sjunkande priser nu försöker sälja och jag förstår vad hon menar. I ett av rummen har någon av dem som nyss bodde här med rund och vindlande handstil klottrat långa mer eller mindre osammanhängande haranger på väggarna och golvet. "Självrespekt" kan jag urskilja i ordflödet, och "värdighet", och med lite möda en sista hälsning från "den unge man som tillbringade sex år av sitt liv i detta rum": "Låt aldrig oddsen hindra dig att göra det du vill."
"Det finns de som slår sönder sina hus innan de lämnar dem", säger Robin Luna-Gonzales och låser noggrant ytterdörren efter oss.
Oddsen för att de tiotusentals människor som under några årtionden köpte sig ett nybyggt hus i Stockton skulle göra en bra affär och få ett bättre liv syntes länge goda. De flesta av dem hade valt att flytta från de allt dyrare och alltmer igenkorkade villastäderna runt Silicon Valley och San Francisco Bay till de snabbväxande villastäderna i Kaliforniens inre dalgångar, där marken var billig, huslånen överkomliga och levnadskostnaderna lägre. De hade alla också kalkylerat (eller på annat sätt intalat sig) att oddsen för att deras hus stadigt skulle stiga i värde - och därmed stadigt kunna belånas lite till - inte bara var goda utan mer eller mindre givna.
Berättelsen om de tomt gapande husen i Stockton (och därmed om miljontals utmätta livsdrömmar över hela Amerika) är därmed också berättelsen om ett samhälle som hade vant sig vid att leva på kredit, låna till konsumtion, inteckna sin framtid. Och som därför alltmer bekymmerslöst hade tillåtit allsköns aktörer på finansmarknaden att använda sig av alltmer våghalsiga lånekonstruktioner för att låna ut alltmer pengar till allt fler människor som egentligen inte var kreditvärdiga men som hade intalats att de kunde säkra ständigt nya lån mot framtida värdestegringar på sina nya hus. Mera sällan varnades de för att huset inte var deras utan långivarnas, och att deras förmåga att finansiera det stod och föll med långivarnas vilja och förmåga att belåna det på nytt.
"Jag tror det här blir en läxa för oss alla", säger nyblivna fastighetsmäklaren Robin Luna-Gonzales när vi står utanför det tomma huset med de nedklottrade väggarna och den brunbrända gräsmattan. "Jag säger till mina pojkar att om de inte kan betala kontant för något de vill ha så ska de inte ha det. Jag känner alltför många som köpte vad de ville ha, stereoanläggningar, bilar, plasma-tv, möbler, utlandsresor. Och när de skulle betala men inte kunde, lånade de femtio tusen dollar till på sitt hus och deras månadskostnad gick upp med ett par hundra dollar bara, så de tyckte inte det var så farligt."
"De borde ha vetat bättre", försöker jag.
"Vi borde alla ha vetat bättre", svarar hon.
Så tar hon tar sin tjocka pärm med utmätta hus till försäljning och kör i väg längs de tomma husen i Westin Ranch, Stockton, för att försöka fylla dem med nya köpare och livsdrömmar.
En vanlig föreställning i Amerika är att allt därmed är som det ska vara. Att friheten i Amerika är att både lyckas och misslyckas. Att Amerika är ett samhälle som erbjuder individen oändligt många tillfällen att ta till vara eller förspilla.
Kraften och dynamiken i den föreställningen kan inte underskattas, och det kan vara svårt också för en tillfällig besökare att inte ryckas med av den. I synnerhet inför möten med människor som tycks bära syn för sägen; ännu en Robin Luna-Gonzales, ännu en av dessa energiska och hårt arbetande amerikaner som aldrig verkar förtröttas och aldrig nedslås i sin förtröstan på opportunity.
I varje fall inte förrän marken rämnar under deras fötter.
Den 1 augusti 2007 klockan sex på eftermiddagen rämnade marken under fötterna på Kimberly Brown. Hon hade just kört upp på den åttafiliga motorvägsbro som mitt i centrala Minneapolis/Saint Paul leder trafiken över Mississippifloden när bron gav vika och störtade samman. Kimberlys bil blev hängande över kanten på ett brofragment med bakhjulen i vattnet, och hon överlevde. Tretton människor överlevde inte.
Vad som inte heller överlevde var Kimberlys tilltro till samhället.
"Broar ska inte rasa", säger hon när jag träffar henne drygt ett år senare på den larmande byggarbetsplats där en ny bro snart står klar att invigas.
Med sig har hon en pärm med egenhändigt skrivna brev till politiker och myndigheter och ett fotoalbum med egenhändigt tagna bilder på rostande och sprickande broar runt om i hela regionen. Flera av dem har sedan dess förklarats osäkra och stängts av.
Med sig har hon också delstatssenatorn Jim Carlson som även han har en pärm med sig. Den innehåller inspektionsrapporter som visar hur år efter år av påpekanden om allvarliga brister och svagheter i brons säkerhet år efter år lämnats utan åtgärd.
"Ingen ville betala vad det kostade", säger Jim Carlson.
När delstatskongressen nyligen ville höja bensinskatten för att sent omsider betala vad det kostade lade den republikanske guvernören in sitt veto.
Bara några kilometer från katastrofplatsen håller det republikanska partiet sitt konvent inför presidentvalet. Under tre dagar jublar delegaterna åt de ideologiskt rutinmässiga löftena om lägre skatter och mindre government i Amerika.
"Det absolut sista - och jag menar det absolut sista - som vi behöver [i Amerika] är högre skatter", säger den vetoviftande guvernören i Minnesota till det extatiska konventet i Saint Paul.
För hur många gånger måste marken rämna innan pendeln svänger i Amerika?