Tills ganska nyligen var Darfur ett för de flesta människor alldeles okänt begrepp.
I dag läser vi dagligen om området.
Darfur har blivit skådeplats för världens värsta humanitära katastrof sedan 1990-talets folkmord i Rwanda.
Varför blev det så? Hur kom denna bortglömda avkrok av världen att bli symbol för massmord och ofattbara grymheter?
Sudans och Darfurs geografi och historia leder med kuslig obeveklighet in i dagens katastrof.
Konflikt om land
Se på kartgrafiken till höger. Den visar grovt hur växtligheten fördelas över Darfur, och på ett sätt visar den också grunden till den konflikt som rasar i provinsen.
Den torra bushen och halvöknen i norr lämpar sig inte för jordbruk. De enda varelser som kan livnära sig på den sparsamma växtligheten är kameler, och området befolkas mycket riktigt främst av kringströvande kameldrivare.
De bördiga jordarna i söder lämpar sig desto bättre för jordbruk. I södra Darfur bor också i huvudsak bofasta bönder.
Dessa skilda sätt att utnyttja jorden har i hundratals år skapat motsättningar mellan människor i norra och södra Darfur.
De grässtrån och buskar som när kamelhjordarna i norra Darfur förtvinar nämligen under den årliga torrperioden. Då måste kamelägarna driva sina djur söderut på jakt efter vatten och föda. Ofta trampar hjordarna in på uppodlad åkermark, och den förstörelse som uppstår har genom seklen skapat konflikter mellan folken i norra och södra Darfur.
Man kan notera att dessa konflikter relativt sällan har lett till blodsutgjutelse. De förfördelade har av tradition hänfört sina tvister till områdets lokala ledare. Böter har utmätts för förstörda åkrar. Avtal har slutits om var och längs vilka leder kameler får drivas genom södra Darfur.
I stort sett har avtalen respekterats, och fram till 1970-talet lever Darfurs skilda folkgrupper i nödtorftig fred med varandra.
Vid denna tidpunkt händer något som får den bräckliga balansen att rubbas.
Ökenspridning och vapen
Det ljusa partiet högst upp på kartgrafiken betecknar öken. Saharas östgräns sträcker sig långt in i Sudan, och dessa delar av landet är obeboeliga.
Men medan öknens utbredning i många hundra år varit något så när stabil, förändras förhållandena dramatiskt med början under 1970-talet.
Flera år av torka slår hårt mot landet, i synnerhet mot Darfur. Saharas sydgräns flyttas söderut. Det torra gräs- och buskland som utgjort grunden för kamelhjordarnas existens begravs i steril sand, och hjordarna tvingas, tillsammans med sina ägare och deras familjer, att bege sig söderut.
Sammanstötningarna med de bofasta jordbrukarna i södra Darfur ökar i antal.
Att de dessutom blir blodigare hör samman med den politiska utvecklingen i Sudan som helhet.
Landet vann självständighet år 1956. Självständigheten vilade på bräcklig grund: den övervägande svarta afrikanska befolkningen i söder fruktade ett fundamentalistiskt muslimsk styre, och ett antal upprorsungar utvecklas genom åren till ett fullskaligt gerillakrig i söder mot centralmakten i huvudstaden Khartoum.
Vapen från södra Sudan letar sig in angränsande områden, bland annat till Darfur. De konflikter som tidigare har lösts i förhandlingar mellan lokala ledare löses allt oftare med hjälp av skjutvapen, och under 1980- och 90-talet skördar väpnade sammanstötningaer tusentals offer.
Byar skövlas och bränns ned. Bitterheten växer.
Vid sekelskiftet 1999-2000 hyser Darfur en katastrof som bara väntar på sin fullbordan.
Är konflikten etnisk/religiös?
Motsättningar mellan nomadiserade boskapsdrivare och bofasta bönder tillhör världshistoriens klassiska konflikter. Vi har sett den i det framväxande USA:s Vilda västern, och konturerna av ett liknande problem kan anas i tvisterna mellan samer och bofasta skogsägare i exempelvis Härjedalen.
Är den senare konflikten etnisk eller ekonomisk?
Den är möjligen både och. Förvisso har den inte lett till inbördeskrig, och ingen av parterna tycks benägen att alltför mycket betona dess etniska inslag.
I det fallet är Darfur annorlunda.
De kringströvande kameldrivarna i norr är i huvudsak araber. De bofasta bönderna i söder är främst svarta afrikaner. Ingenstans i historieböckerna framgår det att den etniska skiljelinjen skulle ha spelat någon roll i tvistigheterna mellan de båda grupperna förrän i modern tid.
Då förändras bilden.
Den fundamentalistiskt islamiska regim som tar makten 1989 gynnar konsekvent de knappt 50 procent av befolkningen som räknar sig som araber. Bitterheten bland andra folk, exempelvis befolkningen i södra Darfur, växer. Det ökande missnöjet i södra Darfur får regeringen att beväpna en arabisk milis, den så kallade Janjaweed.
I februari förra året angriper gerilla från södra Darfur sudanesisk militär. Militären och Janjaweed slår tillbaka med massakrer mot civilbefolkningen. Nu är både gerillan och milisen angelägen om att betona stridernas etniska inslag, sannolikt för att lättare kunna dra åt sig sponsorer från Khartoum och utlandet.
Så har en ursprungligen ekonomisk konflikt försetts med etniska förtecken.
Vilken roll spelar religionen?
En mycket liten roll, trots att exempelvis den kristna högern i USA gärna vill framställa konflikten som en kamp mellan kristna och muslimer. Visserligen bor det flera kristna i södra Darfur än i norra. Men en massiv majoritet av dem som bor både i norr och i söder är muslimer.
I den mån religion alls spelar någon roll är det i motsättningar mellan skilda grenar av islam, med olika status och olika grad av stöd från centralmakten i Khartoum.
Pågår ett folkmord i Darfur?
Frågan kan tyckas oväsentlig i ett läge där människor mördas, byar bränns ned och hela områden rensas från sin befolkning.
Ändå sysselsätter frågan världens politiker. Om svaret är "ja" har det så kallade världssamfundet enligt sina egna åtaganden inget val. Då måste FN ingripa, i värsta fall med trupper, för att få ett slut på mördandet i Darfur.
Och den övervägande åsikten inom FN, liksom bland de flesta hjälporganisationer som engagerat sig i Darfur, är att massakrerna inte uppfyller kriterierna på ett folkmord.
Ja, offren är övervägande svarta och förövarna är övervägande araber, men det finns också svarta afrikaner och araber som deltar på "fel" sida i striderna.
Och ja, sudanesiska regeringsstyrkor är uppenbart medskyldiga till de förföljelser som tömt stora jordbruksområden på de bönder som bodde där.
Men det är svårt att bevisa att avsikten är att utplåna just svarta afrikaner. Huvudsyftet kan exempelvis vara att beröva gerillan tillgång till den befolkning som kan förse dem med mat och husrum, och det syftet - oavsett vilka grymheter det medför - räcker inte för att uppfylla de formella kraven på folkmord.
Därför är också en storskalig militär intervention med exempelvis FN-trupper knappast sannolik inom överskådlig tid.
Vad händer nu?
Sveriges kanske främste Sudankännare, frilansjournalisten Bengt Nilsson, menar att tragedin i Darfur inte kan lösgöras från utvecklingen i Sudan i stort. En folkligt förankrad regering i Khartoum hade kunnat förhindra att konflikten i Darfur utvecklats till den katastrof vi bevittnar i dag. Men regeringen är korrumperad, utan kontakt med stora delar av landet och i stort sett utan folklig förankring.
Skeendet i Darfur hotar därmed regeringens, och kanske på sikt hela nationalstaten Sudans, hela existens.
Att Darfur-gerillan slog till mot centralmakten just när den gjorde för ett och ett halv år sedan var ingen tillfällighet, påpekar Bengt Nilsson. Ett halvsekellångt uppror i södra Sudan gick mot en förhandlingsupplösning, och regeringen i Khartoum tycktes ha tvingats till långtgående eftergifter.
- Nu anade gerillan i Darfur att väpnad kamp kunde löna sig, och därför såg de ett läge att slå till, säger Bengt Nilsson. Samma insikt hade nått regeringen i Khartoum, och därför var det viktigt att slå tillbaka med all kraft mot angreppen i Darfur.
Missnöjda, väpnade grupper över hela Sudan följer utvecklingen i Darfur. Allt som kan tolkas som framgångar för Darfur-gerillan kan utlösa uppror på andra håll i landet. Varje uppror hotar Sudans överlevnad som nation.
Förhoppningarna om att regeringen i Khartoum ska visa kompromissvilja är därför begränsade.