Ingmar Bergman

Kärlek och dämoner

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Som teaterregissör hade han Strindberg och Ibsen i blodomloppet. Ensemblekänslan var Bergmans signum och han var teaterregissören som aldrig slutade att älska ­skådespelarna, skriver Leif Zern.

Som teaterregissör hade han Strindberg och Ibsen i blodomloppet. Ensemblekänslan var Bergmans signum och han var teaterregissören som aldrig slutade att älska ­skådespelarna, skriver Leif Zern.

Ingmar Bergman hör till den handfull svenska teaterkonstnärer som skapat ett eget universum. Han gestaltade inte andra på scenen - han gestaltade sig själv. Till Ibsen och Strindberg återvände han så många gånger att deras ord till slut rann genom hans ådror. Han förvandlade allt till sitt. Ridån behövde bara gå upp för att vi skulle veta var vi befann oss. Ljuset, färgerna, rummets utformning, till och med sminkningen och skådespelarnas rörelseschema - så stark var hans bildmagi att den blev en del av vår egen historia och vårt eget seende.

Jag tror att det började mycket tidigt, redan i barnets drömmar och fantasier om en annan värld som ligger alldeles nära vår och som vi kan fly till för att få hjälp att leva och att överleva. Det behövs bara en docka, några ord och en historia för att fantasierna ska ta kropp och gestalt utanför oss själva; först då kan vi försonas med vår längtan och vår skräck för livet och för döden.

Annons:

Hos Bergman fanns den ursprungliga impulsen kvar hela livet. Hans teater tycks ha börjat i barnkammaren på det sätt han skildrar i "Fanny och Alexander", där Alexander gömmer sig för de vuxna och förvandlar det han hör och ser till Bergmans egna bilder. Barnets blick skulle aldrig överge den vuxne regissören. Den som fick uppleva Lena Nymans skyddslösa lilla Hedvig i "Vildanden" på Dramaten 1973 bär minnet av hennes varelse som en skatt i sitt eget inre. Det kan inte vara en tillfällighet att just denna Ibsenföreställning framstår som en av höjdpunkterna i Bergmans teaterarbete: den bjöd oss - ja, tvingade oss - att se familjen Ekdahls tragedi genom Hedvigs blick och erfarenheter.

Det var som om Bergman aldrig slutade att leka, till och med när han 1994 tog Shakespeares sagospel "En vintersaga" och i en magnifik föreställning lät den speglas i Dramatens jugendarkitektur lyckades han ge intryck av att den svenska nationalscenen var ett fantasins tempel. Där möttes Almqvist, Strindberg och Shakespeare i vad som jag tror var hans teatertestamente, en scenisk motsvarighet till "Fanny och Alexander".

Att barnet Ingmar var en blivande regissör framstår som en självklarhet i efterhand. Men det betyder inte att han uppfattades som ett underbarn, en liten Wolfgang Amadeus Mozart som kunde trolla fram sina första mästerverk på tröskeln till puberteten eller som försigkommen student. Bergman hade en lång lärlingstid och kunde inte räkna med att, som talanger i vårt mediesamhälle, genast hamna i rampljuset. Ändå drog han tidigt blickarna till sig som ung regissör på Mäster Olofs-gården i Gamla stan, där han inom loppet av två år, 1938-42, lyckades avverka åtta föreställningar, bland and­ra Strindbergs "Lycko-Pers resa" och Shakespeares "Macbeth."

Några fria grupper i vår mening existerade inte när Ingmar Bergman gick på Martin Lamms föreläsningar om Strindberg på Stockholms högskola. I stället kunde amatörsällskap med inslag av en eller annan professionell skådespelare fungera som ett komplement till Dramaten och privatteatrarna, och det var i dessa sammanhang Bergman erövrade ett betydande yrkeskunnande. "En regiprestation", skrev Nils Beyer till exempel om "Fågel Blå" på Sagoteatern 1941. Då var Bergman 23 år och hade inte mind­re än femton föreställningar bakom sig, en produktionstakt som säger något om hans beslutsamhet, energi och exceptionella ledarförmåga.

Något som framkommer av dessa tidiga kommentarer och recensioner är att Bergmans begåvning visserligen var märkbar, men att den också hindrades av en viss kramp. Hans iscensättningar var framför allt expressiva och suggestiva. De trängde sig på med starka effekter. Men uttrycksviljan var ibland större än förmågan att tygla den.

Klichébilden av "demonregissören" Ingmar Bergman hade både med hans estetik och med hans personlighet att göra. Jag tror inte att det var orättvist att, som ofta skedde, beskriva honom som en smula omogen, en ung man med något på hjärtat - och nu väntade alla på vad.

Bergman skulle hela livet förföljas av denna misstänksamma, lätt avvaktande hållning, och jag tror att den tyska exilen var en konsekvens av den. Han hörde inte riktigt hemma här och arbetade i motstånd. Men han arbetade också - skulle det visa sig - bäst i motstånd. 40-talisterna välkomnade honom inte, filmvärlden var inte alltid fin nog, teatern en halvvärld, hans egna pjäser och manus alltför konventionella, pubertala som det inte sällan hette med en intellektuell fnysning & Så blev han till slut, med sin basker och sin skinnpaj, sina magsår och sina skådespelerskor, "Bergman", den store regissör han var ämnad att bli, och alla filmer och föreställningar som kom ur hans hand bär spår av dessa svårigheter, som om den disciplin han eftersträvade och till slut uppnådde var det som krävdes för att hålla hans demoner och explosiva krafter i schack.

Teatern var trots allt den arena där han tidigast kom till sin rätt, kanske på grund av teaterns närhet till barndomens fantasier. 1944 blev han stadsteaterchef i Helsingborg och lyckades med sitt rebellrykte ge teatern en tydlig profil genom att ta dit sina egna skådespelare och skapa den ensemblekänsla som skulle bli hans signum. Första säsongen återvände han till "Macbeth" i en uppsättning som jag tror att man kan kalla hans genombrott. Herbert Grevenius var där från Stockholms-Tidningen och skrev en klarsynt och övervägande positiv recension: "Det är dikt i jämnhöjd med dikten."

Nu fick även Stockholmstidningarnas kritiker anledning att hålla reda på vad landets yngste teaterchef sysslade med. Om det i efterhand är svårt att utläsa en viss stil i dessa tidiga regiarbeten, hade de uppenbarligen ett allvar och en genomborrande intensitet som övertygade om Ingmar Bergmans förmåga att väcka liv i en dramatisk text.

Ännu visste väl inte de unga skådespelare som följde honom dit och senare till Malmö att de var "Bergmanskådespelare": Ulf Johansson, Anders Ek, Erland Josephson, Barbro Hiort af Ornäs, Birger Malmsten, Gertrud Fridh, Åke Fridell, Max von Sydow, Toivo Pawlo, Gunnel Lindblom, Bibi Andersson. Men det skulle inte dröja länge, för om Ingmar Bergman tidigt hade tillgång till ett teaterspråk så var det skådespelarnas - det var deras förkroppsligande av pjäsens ord och tankar han behövde för att kunna gestalta sitt eget drama.

Han upphörde aldrig att tala om sin kärlek till skådespelarna, som i följande replik ur tv-dramat "Efter föreställningen", där Erland Josephson spelade regissören:

"Jag älskar dem som företeelser i sinnevärlden, jag älskar deras yrke, jag älskar deras mod eller dödsförakt eller vad de vill kalla det. Jag älskar deras undanflykter men också deras svarta och hänsynslösa uppriktighet. Jag älskar när de försöker manipulera mig och jag avundas dem deras godtrogenhet och deras skarpsynthet. Ja, jag älskar skådespelarna, kravlöst och storartat. Därför kan jag inte skada dem."

Malmöperioden 1952-58 blev den första guldåldern i Bergmans teater. 6 säsonger, 18 uppsättningar. Här demonstrerade han sin förmåga att spela för full orkester samtidigt som han ställde skådespelarna i fokus. Vid sidan av storverk som Ibsens "Peer Gynt" med Max von Sydow i titelrollen, Molières "Misantropen" och Goethes "Ur-Faust", återigen med Max von Sydow, ägnade han sig åt frivolare nöjen som F A Dahlgrens "Värmlänningarna" och Franz Lehárs "Glada änkan".

Det var under detta hektiska 50-tal han hittade sitt teaterspråk, och det sammanföll med det stora språnget på filmens område, från "Gycklarnas afton" till "Sommarnattens leende" och "Smultronstället".

Sambandet mellan film och teater går att spåra från hans tidiga år till hans sista. Långt ifrån alla betydande filmregissörer är också teaterregissörer. Ingmar Bergman är ett av de stora undantagen, och mycket länge hette det att han var en djärv filmregissör och en förhållandevis traditionell teaterregissör. Det var inte helt fel. Hans filmer har sprängt tabun - hans uppsättningar har med enstaka undantag varit personliga inom ramen för den Dramatentradition han skulle bli den store förvaltaren av, från 60-talets moderna repertoar (Albees "Vem är rädd för Virginia Woolf?", Peter Weiss "Rannsakningen") till den långa raden av klassikeruppsättningar, från Strindbergs "Spöksonaten" till Ibsens "Ett dockhem" och "Gengångare", den senare hans avskedsföreställning med Pernilla August som fru Alving på Dramaten vintern 2002.

Min första Bergmanuppsättning var Tjechovs "Måsen" på Dramatens stora scen 1961, och den var en stor besvikelse. Jag hade ju sett hans filmer och läst om hans Malmöföreställningar. Men hans Tjechov saknade den välkända dynamiken och bar inte minsta spår av hans personlighet, ett mysterium som inte skulle få sin förklaring förrän jag sett mer av Bergman och förstått att han var extremt beroende av ett mindre antal pjäsförfattare som låg honom så nära att han kunde identifiera sig med dem. Tjechov hörde inte till dem. Det gjorde däremot Ibsen, Strindberg och, i någon mån, Shakespeare.

Även Molière, som han älskade för blandningen av förställning, maskspel och uppriktighet. Svårigheterna med Tjechov handlade om frånvaron av skarpa och tydliga konflikter hos den ryske dramatikern. Där fanns alltför många skuggor, en halvdager som stred mot Bergmans estetik.

Det finns en paradox här. Ingmar Bergman är rimligen den mest personliga regissör vi haft. Men hans pjäsval var inte speciellt personligt. Han hade en kanon som knappast kunde ifrågasättas och till vilken han återvände en, två, ibland upp till fyra gånger ("Spöksonaten"). Han valde bland "mästerverken", och till dem hörde "Fröken Julie" - men hur ska man förklara att Ingmar Bergman, äktenskapsskildraren framför andra i svensk film och teater, undvek pjäser som "Fadren" och "Dödsdansen"?

Det var den sene Strindberg som intresserade honom, men inte den sene Ibsen - i det fallet föredrog han samtidsskildringarna, pjäser som "Vildanden" och "Ett dockhem". Valet av nyskriven dramatik var lika nyckfullt och speciellt. Det moderna dramat som sådant hade ingen självklar plats i Bergmans teater, men plötsligt kunde han hitta någonting av Botho Strauss ("Rummet och tiden") och George Tabori ("Goldbergvariationer").

Men vad var det han såg där? Sitt eget drama mer än deras, och den fråga som kan och säkert kommer att ställas är hur stor teaterregissören Ingmar Bergman är i ett internationellt perspektiv. Det händer att hans namn inte förekommer i litteraturen över 1900-talets mest betydande teaterregissörer. Han var på ett märkligt sätt både en förvaltare av en tradition och en djupt personlig iscensättare av sitt eget drama. Människor intresserade honom mer än idéer. Läser man beskrivningar av de tidiga föreställningarna slås man av hur avgörande scenrummet var för honom - framför allt spelet mellan avstånd och närhet, som om det krävdes en teatral ram för att den nödvändiga kontrasten till skådespelarnas nakna ansikten skulle kunna uppstå; det var ju dit han strävade: till ett triangelförhållande mellan rollen och skådespelaren och åskådaren.

Därför kan man inte tala om Ingmar Bergman utan att tala om hans skådespelare. De var hans förbedjare. Men de hade också sina givna roller i hans dramaturgi. Där fanns tydliga kontraster, till exempel mellan Bibi Anderssons ungflicksljuva Viola i Shakespeares "Trettondagsafton" och Gertrud Fridhs neurotiska Hedda Gabler i Bergmans första Ibsenföreställning på nationalscenen.

Dessa rollfack gick i arv från generation till generation. I "Maria Stuart", Schillers drama på Dramaten år 2000, fick Lena Endre spela den neurotiska Elisabet mot Pernilla Augusts jordnära och varma Maria.

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag alltid förstår mig på den sortens fördelning av mörker och ljus. Men även den som befann sig utanför Bergmans värld drogs in den. Han var utan tvekan en demonregissör i den meningen att hans fantasier trängde in i oss och bosatte sig där.

Tre föreställningar har en särskild plats i mitt hjärta. En är redan nämnd, "Vildanden" med Lena Nyman, Ernst-Hugo Järegård och Margaretha Krook. Den andra är Büchners "Woyzeck" med Thommy Berggren på Dramatens stora scen förvandlad till en arena, ett lysande exempel på hur Bergman kunde använda kolossalformatet för att skapa närhet och borrande intensitet.

Den tredje är Euripides "Backanterna" i Målarsalen, ett drama som med sin konflikt mellan känsla och förnuft kom hans eget huvudtema så nära man kunde begära.

Det var människan han såg och kärleken mellan människorna han försvarade, vår enda frälsning.

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst

Mer från förstasidan

valet
Foto:Dmitry Lovetsky/AP Valet förbereds.

 Parlamentsval på söndagen. Valkommissionens hemsida attackerades.

fireball
Foto:Systembolaget

 Populär spritsort återkallas. Kan innehålla för höga halter av det giftiga ämnet propylenglykol.

 Försvarsministern: Inte ett sätt att öka trovärdigheten för försvaret. 282  54 tweets  224 rekommendationer  4 rekommendationer

Carl Haglund
Foto:TT

 Försvarsmakten avvisar kritiken: Vi har fått in massor med resultat. 8  5 tweets  3 rekommendationer  0 rekommendationer

 Markförbanden lämnade skärgården. Sökte av stränder. 8  7 tweets  1 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
provet
Foto:Bertil Enevåg Ericson/TT

Testa dina kunskaper på högskoleprovets orddel.  Till testet. 875  13 tweets  862 rekommendationer  0 rekommendationer

 Har du alla rätt? I år hade 69.713 personer anmält sig till provet. 9  9 tweets  0 rekommendationer  0 rekommendationer

 Kan du orden? Testa dina kunskaper på gamla högskoleprov. 38  6 tweets  32 rekommendationer  0 rekommendationer

madrid244
Foto:All Over Press

 Säsongens första El Clásico. Real Madrid vann komfortabelt med 3–1 på Santiago Bernabéu.

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: