En djup kärlek till Ingmar Bergmans teater och teatersyn präglar Henrik Sjögrens bok om mästaren. Leif Zern har läst boken och kommit att undra över själva verket.
LITTERATUREN OM Ingmar Bergman följer en konjunkturkurva som borde bli föremål för en egen litteratur. Den speglar Bergmans offentliga persona. Marianne Hööks, Jörn Donners och Vilgot Sjömans böcker kom i början av sextiotalet och summerade intrycken av filmarens första stora decennium. Henrik Sjögrens "Ingmar Bergman på teatern" tillhör samma epok och satte punkt vid ett magiskt årtal - 1967. Sedan blev det länge mer eller mindre tyst. Under det politiserande sjuttiotalet var Bergman kontroversiell och behandlades med fientlighet eller en skygg vördnad som inte saknade inslag av beröringsångest. Egentligen diskuterades han aldrig på allvar.
Efter exilen i München fördes han åter in i värmen och strålkastarskenet, men då var det både för sent och för tidigt att frigöra sig från myten och att se verket. Jag tror det var därför jag i början av nittiotalet fick lust att skriva en bok om hans filmer, ungefär som när man skriver kritik - som om jag såg dem för första gången och behövde reda ut mina tankar och upplevelser.
Det var naturligtvis ett självbedrägeri: så förutsättningslös kan man inte vara när det gäller Bergman. Å andra sidan var även jag en del av en konjunktur. Nu kom i rask följd en serie tecken på att Bergman inte behövde gå omkring i sin osynlighetskappa. Skrifter och seminarier har avlöst varandra, med Birgitta Steene, Egil Törnqvist och Margareta Wirmark som pådrivande krafter. De viktigaste bidragen är av Maaret Koskinens penna, dels den högintressanta boken om växelspelet mellan Bergmans film och teater, dels de forskningsrön hon lägger fram i den i dagarna utgivna presentationen av författaren Ingmar Bergman, "I begynnelsen var ordet".
Även Henrik Sjögren har funnit anledning att återvända till sitt projekt och att avsluta det med en tegelsten om Bergmans teaterarbete, från uppsättningen av "Till främmande hamn" på Mäster Olofs-gården 1938 till den "Gengångare" som i vintras hade premiär på Dramatens stora scen, sannolikt Bergmans sista scenuppsättning (även om vi är många som tvivlar). Med "Lek och raseri" kompletterar Sjögren den tidigare boken och gör det i samma anda: generös med utförliga beskrivningar och citat ur egna och andras recensioner. Han besitter en unik och halvsekellång erfarenhet och kan i sin historieskrivning väva in långa samtal han fört med Bergman de senaste åren.
Därav metoden: snarare redovisande än analyserande, buren av djup kärlek till Bergmans teater och teatersyn, som han oreserverat hyllar och gör till sin.
En sådan hållning är både ovanlig och problematisk, och det som lyfter boken ur en viss historisk lunk är dess stundtals polemiska ton. Sjögren sluter upp bakom Bergman i försvaret av en "verktrogen" teater, ett begrepp som inte bör förväxlas med det närbesläktade "texttrogen". Distinktionen är viktig eftersom Bergman bevisligen ofta tar saxen till hjälp när han regisserar, det vill säga stryker i texten, ändrar i scenföljden och förser till exempel Ibsen med en Bergmansk ansiktslyftning. Bergman är, skriver Sjögren, en verktrogen men inte nödvändigtvis texttrogen regissör; han gör kanske våld på texten men inte på verket.
Men verktrogen är ett oklart begrepp. Det är en metafor av det slag vi gärna tar till när vi vill ge tyngd åt ett omdöme utan att behöva motivera det. Det säger mer om en upplevelsekvalitet än om ett förhållande mellan verk och tolkning som går att belägga. Att komma till Shakespeare med ett begrepp som verktrogen är att bortse från den tolkningshistoria som ligger mellan oss och 1600-talet.
Ingmar Bergman är för övrigt själv ett utmärkt exempel på hur flytande dynamiskt och rörligt vi förhåller oss till det vi kallar klassiker. Pjästexterna reflekterar ljuset som kastas på dem. Under dem kommer vi aldrig. Skulle uppsättningen av "Vintersagan", full av infogade scener ur Carl Jonas Love Almqvists verk och Bergmans egen mytologi, ha varit verktrogen? Kanske kan man säga att den hittade ett relä som kopplade ihop Shakespeare med Bergman och att det blev några fina gnistor.
Polemiken i Henrik Sjögrens framställning livar men är svagt underbyggd. Materialet däremot är slösande rikt och tecknar en utvecklingshistoria som författaren behärskar i detalj. Framtidens forskare och kritiker kommer att plocka ur dess gömmor.