Förhandlingarna i Köpenhamn pågår längs två spår. Det ena handlar om det existerande klimatavtalet Kyotoprotokollet och i vilken mån de deltagande i-ländernas åtaganden ska förlängas. Det andra handlar om en ny överenskommelse där även USA och u-länderna åtar sig att minska utsläppen.
USA anslöt sig aldrig till Kyotoprotokollet, och angav som skäl att avtalet inte avkräver tillväxtekonomierna Kina och Indien några åtstramningar. Det är en orsak till att ett andra förhandlingsspår öppnades, för att få med världens enda supermakt i en klimatpakt.
Men den fattigare delen av världen, på klimatmötet företrädd av G77-gruppen, fortsätter kräva att Kyotoprotokollet förlängs och att USA ansluter sig.
- Vi ska inte slösa tid på att uppfinna något vi redan har. Vår ödmjuka begäran är att den amerikanska kongressen ratificerar Kyotoprotokollet. Det förväntar vi oss att president Obama ställer upp på, som fredspristagare, som förespråkare för multilateralism och med en släkt i u-världen som han är stolt över, sade G77:s företrädare Lumumba Stanislaus Dia Pin på en presskonferens.
På botten av denna vida klyfta mellan i-länder och u-länder ligger bristande förtroende, menar Lars Westermark, klimatchef på Naturvårdsverket och medlem i klimatpanelen på DN.se.
- Mycket handlar om misstro. I Kyotoprotokollet finns ett regelverk och u-länderna uppfattar det som att i-länderna vill springa ifrån sina bindande åtaganden. Och i-länderna har inte lyckats förklara hur ett nytt avtal skulle se ut, säger Westermark, som deltog i förhandlingarna när Kyotoprotokollet mejslades fram.
Enligt Lars Westermark vill G77-gruppen att i-länderna först gör nya åtaganden för minskade utsläpp inom Kyotoprotokollet. Därefter är man beredd att försöka hitta lösningar på andra punkter.
- EU vill nog i och för sig ta med sig komponenter från Kyotoprotokollet, men då frågar sig de fattiga länderna vilka det är.
I Kyotoprotokollet är det endast i-länder som har juridiskt bindande krav på sig att sänka utsläppen. Det är en modell som G77-gruppen vill se även i fortsättningen, kompletterad med politiska men frivilliga målsättningar i utvecklingsländerna.
- EU kan nog acceptera frivilliga åtaganden om det sker på högsta politiska nivå och har verklig substans, säger Westermark.
Han menar också att det kanske inte ens är meningsfullt att ställa juridiskt bindande krav på alla länder.
- I så fall krävs det institutioner som kan mäta utsläpp och rapportera, och det kommer att vara en svårighet. För i-länderna som anslutit sig till Kyotoprotokollet finns det maskineriet redan på plats, säger Westermark.
Den svenske chefförhandlaren Anders Turesson, som även företräder EU-länderna, har vädrat sin frustration över att förhandlingarna bromsas av ”procedurfrågor”.
- Diskussionen om Kyotoprotokollet skapar problem. Den andra processen har knappt startat, vilket kan få allvarliga följder. Vi behöver adekvata åtgärder också från de stora ekonomierna i u-världen, annars är det omöjligt att nå våra ambitiösa mål, sade Turesson på en presskonferens.