Kossan Nambarbali är döpt efter den plats intill en sjö där hon föddes. När hon väntar på döden är det dock långt till vatten. Flera månaders svår torka i norra Tanzania har tagit mer än hälften av de drygt fem hundra kor som massajkvinnan Naisudaki Fikirias familj försörjt sig på. Runt familjens hyddor i byn Oltekai ligger minst ett trettiotal kadaver, och en stank av förruttnelse hänger över bygden.

Sedan regnperiodens första tunga droppar nyligen störtade ned har en svag grönska trängt fram ur den heta jorden, men för kon Nambarbali är det uppenbart för sent. Inte ens med hjälp av tre vuxna män klarar hon av att ställa sig upp på fyra klövar.

– Vi har ingen framtid, döden närmar sig. Har vi inga kor, har vi inget kvar att leva av, konstaterar Naisudaki Fikiria, massajfamiljens kvinnliga överhuvud.

Naisudaki Fikiria är gammal, hennes ansikte djupt fårat av åren. Torkan drabbar varje år, men sällan så illa som den här gången. I vanliga fall kan familjen söka bete för sin boskap någon annanstans, men i år har det varit torrt överallt. Kenyans­ka massajer kom till och med över gränsen på jakt efter grönt gräs till sina kor, och i byn Oltekai tvingades man försvara sitt.

– Vi stred, och en man fick ett slag över huvudet och togs till sjukhus i Arusha, berättar Naisudaki Fikiria tillsammans med några av de drygt trettio familjemedlemmarna.

I Tanzania misstänker många att de globala klimatförändringarna orsakat den ovanligt svåra torkan. Vid ett möte för lokala miljö- och utvecklingsorganisationer i huvudstaden Dar es Salaam lyfter nästan samtliga av de femtio deltagarna fram den extrema torkan som ett verkligt och utbrett problem. De ser andra tecken på att allt inte står rätt till: starka vindar, malaria på höglandet, skogsbränder, mindre fisk i Tanganyikasjön, konflikter om vatten.

Det lynniga vädret oroar på hela kontinenten. Tchadsjön är på väg att försvinna, flera års svår torka har skapat hungersnöd på Afrikas horn, korallreven längs Östafrikas kust bleknar, Mocambique svämmade över.

Även kriget i Darfur ses delvis som en konflikt om knappt betesland. Den smältande glaciären på toppen av Kilimanjaro, Afrikas högsta berg och Tanzanias geografiska nationalmonument, har blivit en internationell symbol för klimathotet.

Det finns en rädsla för att Afrikas unika vildmarker påverkas. Bara några mil från massajbyn Oltekai ligger Tanzanias världskända nationalparker Serengeti och Ngorongoro, båda klassificerade som världsarv. Hit söker sig hundratusentals turister varje år, framför allt för att titta på slättdjurens årliga vandring då miljoner wildebeest och zebror på samma gång drar mellan Serengeti, Ngorongoro och Masai Mara i Kenya.

– Det finns studier som exempelvis visar att vissa infektionssjukdomar bland lejon i Serengeti varit betydligt mer dödliga efter extrem torka på grund av hur den påverkar samspelet mellan virus och parasiter, berättar Jason Watson vid Världsnaturfonden i Tanzania.

– Drabbas vi oftare av extrem torka kan vi komma att se mer av detta, tillägger han.

Forskningen är dock inte entydig. I sin senaste rapport slår FN:s klimatpanel framför allt fast att det på grund av bristande underlag i form av statistik och studier är väldigt svårt att tyda hur klimatförändringarna hittills påverkat Afrika, och likaså svårt att förutspå utvecklingen framöver. Många olika faktorer spelar in, och frågan är vad som beror på klimatförändringarna och vad som beror på andra mänskliga och naturliga faktorer.

Det är möjligt att även skogsskövling, folkförflyttningar och introduktionen av främmande djur- och växtarter är åtminstone bidragande orsaker till några av de miljöproblem som Afrika upplever i dag.

Det gäller även den krympande glaciären på Kilimanjaros topp. Att ismassorna är på väg att försvinna råder inget tvivel om, och de spås vara helt borta redan 2015 eller 2020. Den halvnakna bergskrona man i dag kan skymta från flygplanet när man kommer in för landning på Kilimanjaroflygplatsen bär få likheter med det klassiska vitklädda massiv som pryder nästan varenda etikett och skylt i Tanzania, där alltifrån öl till hotell bär Kilimanjaros namn.

– Jag anser att klimatförändringarna definitivt spelar roll, eftersom vi ser en liknande utveckling på Mount Kenya och Mount Ruwenzori. Ett sådant sammanträffande tyder på att globala faktorer påverkar, säger Pius Yanda, professor i naturresursfrågor vid universitetet i Dar es Salaam.

– Men det finns också studier som visar att andra faktorer spelar in, däribland uppvärmning av berget inifrån. Frågan är hur stor roll dessa spelar när det gäller klimatförändringarna, tillägger han.

Helt säkert är att Afrika bidrar med väldigt lite av de utsläpp av växthusgaser som orsakar klimatförändringarna, men samtidigt är den kontinent som kanske är mest sårbar för konsekvenserna och sämst rustad att hantera dem. I Tanzania och ytterligare ett trettiotal afrikanska länder är utsläppen mindre än ett halvt ton per capita, medan EU:s genomsnittliga utsläpp är strax över 8 ton och USA släpper ut cirka 24 ton växthusgaser per capita per år.

Detta är en av de viktigaste hållpunkterna för den afrikanska delegationen till klimatmötet i Köpenhamn, där man hoppas att de industrialiserade länderna dels ska förbinda sig att minska utsläppen rejält framöver dels kompensera Afrika för den skada man redan gjort.

– Vi är inte de skyldiga, men vi påverkas av vad som händer. Man måste överväga vad som är rättvist på internationell nivå, säger Rich­ard Muyungi, Tanzanias klimatförhandlare.

De afrikanska länderna har ännu inte framfört någon exakt siffra på hur mycket pengar de söker i klimatkompensation från världens rika länder, men Etiopiens president Meles Zenawi antydde nyligen att man siktar på 100 miljarder dollar per år 2020. Enligt vissa beräkningar väntas utvecklingsländernas samlade kostnad för att anpassa sig till klimatförändringarna och motverka vidare skada uppgå till 150 miljarder dollar per år från 2020.

– Den frustration man kunde se från de afrikanska länderna vid mötet i Barcelona nyligen kommer ur det faktum att vi efter två års förhandlingar inte fått gehör för att vi är lidande. Vi behöver tydliga utfästelser och klara programförklaringar från mötet i Köpenhamn, säger Richard Muyungi.

I Tanzania har man stora förhoppningar på Redd, ett initiativ som föddes redan vid klimatmötet på Bali 2007 och som syftar till att minska de globala utsläppen av koldioxid från skogsavverkning och skogsförsämring. Detaljerna kommer att diskuteras vidare vid mötet i Köpenhamn, men grundtanken är att industrialiserade länder delvis ska kunna kompensera sina koldioxidutsläpp genom att betala utvecklingsländer för att skydda och främja lokal skog.

Skogsavverkning står för hela 17 procent av de globala koldioxidutsläppen, och att motverka framtida avverkning skulle kunna innebära en mycket stor vinst i kampen mot klimathotet.

I byn Kwezitu i Usambarabergens regnskog i nordöstra Tanzania har invånarna insett att något är galet med klimatet de senaste tio åren.

– I svackan där borta växte det aldrig tidigare några kokospalmer som det gör nu, det var för svalt. Palmer växer bara i varmt klimat, påpekar byledaren Habil Shetui.

I skuggan av palmerna och and­ra träd står rader av unga växter, snart redo att planteras.
Sedan 2004 har byborna tillsammans med organisationen Tanzania Forest Conservation Group, TFCG, arbetat för att bevara den unika regnskogen. Motivationen har inte varit klimatförändringarna, utan snarare det rika biologiska arv som ryms bland träden. Arbetet har framför allt gått ut på att ge de cirka 150.000 människor som lever i skogsskyddsområdet drivkraft att värna skogen snarare än att hugga ned den för bränsle eller jordbruk.

En mjuk, söt doft av kardemumma vilar över den del av byn där Bertha Anderson bor, från kryddorna som torkar i solen. Det går även att ana en pust av nejlika och svartpeppar. Inne i den näthydda där den 48-åriga sexbarnsmamman odlar fjärilar är det varmt och lite fuktigt. Varje fjärilsart kräver sina särskilda växter från skogen för att trivas, och de matas varje morgon och eftermiddag med sockervatten.

Det tar inte särskilt mycket tid men ger ändå goda inkomster. Fjärilarna säljs redan som puppor till kunderna som finns runt omkring i världen. Högst prislapp har de arter som är unika för Tanzanias regnskog, och de är också de som är svårast att odla fram i fångenskap.

– Just nu är det lågsäsong och jag har bara fyra arter, men under högsäsongen odlar jag upp till 16 olika arter, berättar Bertha Anderson.

För att minska trycket på skogen planterar byborna med stöd från TFCG också nya träd, och bygger ener­gisnåla eldstäder i hemmen. I ena änden av byn har man även ringat in ett mindre skogsreservat för att binda det grundvatten som de senaste åren börjat sjunka undan.

– För 35–40 år sedan var det ingen som brydde sig ifall man högg ner eller brände skogen, men nu är alla medvetna om konsekvenserna, berättar byledaren Habil Shetui.

Det finns många frågetecken kvar kring Redd, bland annat hur man ska värdera skogen och insatserna i utvecklingsländerna samt vilken roll marknaden ska spela i sammanhanget.

– Redd måste vara till nytta för de lokala samhällena, för utan dem kommer det inte att fungera och utan deras delaktighet är systemet inte schyst. Vi försöker få södra halvklotets röst hörd, för hittills har klimatförhandlingarna dominerats av norr, säger Nike Doggart på TFCG.

Organisationen har precis dragit i gång ett pilotprojekt i Tanzania inom ramen för Redd, med stöd från Norges regering.

– Vi reser till Köpenhamn med ett tydligt budskap. Vi vill ha Redd, vi behöver Redd. Tar man inte tag i skogsavverkningen kommer man inte att nå de globala klimatmålen, säger Nike Doggart.

Den viktiga skillnaden med Redd jämfört med pågående insatser är att byborna i Usambarabergen skulle få direkt betalt för att vårda skogen, att levande skog värderas i sig.

– Alla här skulle bli väldigt glada och vi skulle skydda skogen för alltid, tror Habil Shetui.

Det skulle hela världen vinna på, anser han.

– Skogen ger ren luft, och luften rör sig över hela jorden, påpekar han.