USA är det land som kanske har haft högst förväntningar på sig inför mötet i Köpenhamn. Men det är också det land varifrån flest negativa besked har kommit.
Räknat per invånare släpper USA just nu ut mest växthusgaser i världen, ändå är målen blygsamt satta. Planen för utsläppsminskningar har delats in i tre steg. Det första delmålet är en minskning på 17 procent från 2005 till 2020, därefter ska 30 procent till år 2025 klaras av. Till 2050 är förhoppningen att utsläppen ska ha reducerats med 83 procent jämfört med 2005 års nivå.
Jämfört med 1990 års nivå, som de flesta parter använder som basår, blir minskningen i steg ett inte mer än fyra procent.
Få vågar hoppas på ytterligare löften om åtaganden från USA. Så sent som i fredags ökade dock optimismen något då Barack Obama lät meddela att han anländer till mötets sista dag i stället för att klämma in besöket i anslutning till utdelningen av Nobels fredspris, vilket först var tanken. Beskedet tolkas av flera bedömare som att Vita husets tilltro till en eventuell överenskommelse faktiskt har ökat.
En annan nyckelspelare är Kina. Då USA meddelat sina mål replikerade landet snabbt; dagen efter fastslog Peking att man år 2020 ska ha minskat sin ”koldioxidintensitet” med 40-45 procent jämfört med 2005 års nivå.
Koldioxidintensitet är ett begrepp som Kina och andra utvecklingsländer använder, vilket innebär att de räknar utsläpp i förhållande till BNP-enhet. Måttet anger med andra ord hur koldioxideffektiv ekonomin är.
Att landet i och med löftet tvingas använda energin mer effektivt är en sak, utfästelsen behöver inte innebära att de sammanlagda utsläppen minskar. Eftersom Kinas befolkning växer i rasande takt menar de flesta experter att problemet i själva verket kommer att tillta.
Kina är i dag det land som har de allra högsta utsläppen av koldioxid. Då de av omvärlden får höra att de borde anstränga sig mer, svarar Peking att den största kompensationen för utsläppen bör ske där varorna konsumeras – inte där de produceras.
Liksom i andra utvecklingsländer är ledordet ”rättvisa”. Av den anledningen gick Kina nyligen ut i ett tydligt ställningstagande för Indien. Bland annat sade utrikesministeriets talesperson Qin Gang att båda parter är offer för klimatförändringarna. Vidare menade han att de inte är förpliktigade att binda sig vid mål om utsläppsminskningar.
Trots det angav Indien, liksom övriga stora utsläppsnationer tidigare gjort, i slutet av förra veckan de mål man säger sig ha fastslagit inför mötet. Enligt preliminära siffror från regeringen ska landets utsläpp av koldioxid per BNP-enhet minska med 24 procent fram till 2020, jämfört med läget 2005.
I förra veckan deklarerade också Kina och Indien, tillsammans med Brasilien och Sydafrika, att de motsätter sig att världens utsläpp av växthusgaser ska halveras senast 2050. Målet räknas till ett av de viktigaste under Köpenhamnsmötet.
Eftersom de fyra är snabbt växande ekonomier kräver ett eventuellt klimatavtal ländernas medverkan för att inte förlora all trovärdighet. Av den anledningen har det svenska ordförandeskapet hållit toppmöten med dessa nationer.
EU är den part som inför mötet antagit de hittills högsta klimatmålen. Utsläppen av växthusgaser ska ned 20 procent till 2020 – 30 procent om andra länder lägger ribban tillräckligt högt. Exakt vad som krävs för att EU ska flytta fram positionerna är oklart, men för två veckor sedan sade miljöminister Andreas Carlgren, som i Köpenhamn företräder EU:s miljöministrar, att ”vi är mycket nära att flytta oss till 30 procent nu”.
Fredrik Reinfeldt lyckades tidigare i höst förmå EU:s ledare att ställa sig bakom en prognos som sade att finansieringen av klimatåtgärder i tredje världen uppskattas till 100 miljarder euro per år 2012-2020. Av detta ska länderna i den rika världen bidra med 22-50 miljarder euro, EU lovar att betala en ”rättvis andel”.
Fattiga länder kräver dock mer än så, från Afrika kommer exempelvis krav på att hela summan om 100 miljarder per år ska bekostas av de rika industriländerna. Argumentet lyder att kontinenten endast står för 3,7 procent av världens samlade koldioxidutsläpp men samtidigt hör till dem som drabbas värst.