När nästan 200 länder med olika utgångslägen ska enas uppstår det många konflikter. Att endast dela upp parterna i rika i-länder och fattiga u-länder stämmer dåligt överens med förhandlingsläget.
G77-gruppen består av 134 länder med vitt skilda villkor. Tillväxtekonomierna som Kina och Indien samsas med fattiga afrikanska länder.
Inte heller de rika i-länderna är eniga. EU och USA är knappast överens om hur ett framtida avtal ska se ut. Och även inom EU är länderna splittrade – Storbritannien vill höja insatsen och minska utsläppen med 30 procent till 2020 jämfört med 1990 års nivå. Polen är tveksam och vill att EU-kommissionen först genomför en konsekvensanalys.
För att uppnå enighet om ett nytt globalt avtal måste länderna komma överens i en rad delfrågor. Lars Westermark, chef för Naturvårdsverkets klimatenhet och svensk förhandlare när Kyotoprotokollet togs fram, konstaterar att en överenskommelse är möjlig, men att det i nuläget ser svårt ut.
– Exakt vad överenskommelsen kommer att bestå av är svårt att säga. I bästa fall slås en tidsplan fast för när man ska komma fram till något juridiskt bindande. Det finns även förutsättningar för vägledande eller politiskt tunga beslut. Sedan får vi se om det håller hela vägen.
Så här är läget i de tre viktigaste frågorna:
1. MINSKADE UTSLÄPP
Förhoppningen är att länderna ska komma fram till ett bindande globalt avtal med mål i siffror för hur mycket länderna ska sänka sina utsläpp.
Enligt FN:s vetenskapliga klimatpanel bör i-länderna minska utsläppen med 25-40 procent till år 2020. Centrala mål i förhandlingarna är att de globala utsläppen av växthusgaser ska halveras till 2050, att toppen av världens utsläpp ska ske 2020 och att den globala uppvärmningen ska begränsas till högst 2 grader Celsius.
Kommentar: – Det svåraste är att få tillräckligt många länderna att enas kring tillräckligt långtgående utsläppsminskningar. Frågan om finansiering är inte heller lätt. Men det är mycket möjligt att det lossnar på någon av de fronterna och då skapas nya förutsättningar. Vi får se nu när regeringscheferna kommer in i bilden om det kan bli något av det, säger Lars Westermark.
I nuläget ligger länderna långt ifrån varandra.
EU är den part som inför mötet antagit de hittills högsta klimatmålen. Utsläppen av växthusgaser ska ned 20 procent till 2020 jämfört med 1990 års nivå och om övriga länder erbjuder motsvarande åtaganden är de flesta EU-länder beredda att öka sina mål till 30 procent.
USA planerar för utsläppsminskningar i tre steg. Det första delmålet är en minskning på 17 procent från 2005 till 2020, därefter ska 30 procent till år 2025 klaras av. Till 2050 är förhoppningen att utsläppen ska ha reducerats med 83 procent jämfört med 2005 års nivå.
Jämfört med 1990 års nivå, som de flesta parter använder som basår, blir minskningen i steg ett inte mer än fyra procent. Många hoppas nu att Barack Obama kommer till Köpenhamn med utökade löften.
Kina Indien, Brasilien och Sydafrika, motsätter sig att världens utsläpp av växthusgaser ska halveras senast 2050 och även att utsläppstoppen ska nås redan 2020.
Inför mötet i Köpenhamn har Kina för första gången satt ett nationellt utsläppsmål. År 2020 ska landet ha minskat sin ”koldioxidintensitet” med 40-45 procent jämfört med 2005 års nivå.
Koldioxidintensitet är ett begrepp som Kina och andra utvecklingsländer använder, vilket innebär att de räknar utsläpp i förhållande till BNP-enhet. Måttet anger hur koldioxideffektiv ekonomin är och behöver i realiteten inte innebära någon minskning av utsläppen alls.
Kommentar: – Den viktigaste frågan är så klart den om utsläppsminskningar, men den går ju inte att lösa utan att man kommer överens om finansiering med utvecklingsländerna, säger Lars Westermark.
2. FINANSIERING
Det råder enighet om att i-länderna måste stå för merparten av kostnaderna, även i u-länderna. Men hur stort ska stödet vara? En annan fråga är hur det ska finansieras – och om det måste definieras i avtalet.
FN-chefen Ban Ki Moon öppnar upp för möjligheten med ett avtal utan tydliga förpliktelser från utvecklade länder om pengar till u-länderna. Han uppmanar de fattiga länderna att skriva under oavsett pengalöften. Något G77-gruppen starkt tar avstånd ifrån. G77 anser att det är viktigt att det faktiska beloppet står i avtalet.
Ban Ki Moon sade på onsdagen att potten bör innehålla 150 miljarder euro från år 2020. På kort sikt har FN satt upp ett mål om finansiering på 7 miljarder euro per år 2010-2012. EU har enats om att bidra med en tredjedel, 7 miljarder euro, för klimatåtgärder fram till 2012.
Fredrik Reinfeldt lyckades tidigare i höst förmå EU:s ledare att ställa sig bakom en prognos som sade att finansieringen av klimatåtgärder i tredje världen uppskattas till 100 miljarder euro per år 2012-2020. Av detta ska länderna i den rika världen bidra med 22-50 miljarder euro.
Afrika anser att hela summan ska bekostas av de rika industriländerna eftersom kontinenten hör till dem som drabbas värst samtidigt som den endast står för 3,7 procent av världens samlade koldioxidutsläpp.
På onsdagen framkom att Afrika vill se ett stöd på långs sikt med start 2013 som ska ha nått drygt 30 miljarder euro per år från 2015 och runt 70 miljarder euro årligen från 2020. Hälften av de pengarna bör gå till de mest sårbara länderna, framförallt i Afrika och små önationer, uppgav Etiopiens premiärminister Meles Zenawi. Klimatpengarna ligger i nivå med EU:s. Zenawi menade att Afrika därmed sänker sina krav för att visar hur gärna man vill få till stånd ett klimatavtal.
G77-gruppens ståndpunkt är att de behöver 275 miljarder euro den kommande tioårsperioden och i det långa loppet 5 procent av industriländernas bnp.
Vidare diskuteras frågan om klimatpengarna kan tas från befintlig biståndsbudget. De fattiga länderna menar att ett nytt avtal utan ytterligare resurser är oacceptabelt. Samtidigt hävdar Tyskland, Frankrike och de flesta mindre EU-länderna att klimatpengarna kan tas från befintliga budgetar.
3. ETT ELLER TVÅ AVTAL?
Mycket tid har gått åt till att fastställa vad mötet i Köpenhamn handlar om – vilket avtal som förhandlingarna gäller. Utvecklingsländerna vill i första hand se en fortsättning på industriländernas åtaganden enligt Kyotoprotokollet. De rikare länderna vill gå vidare mot ett nytt avtal och de enskilda sakfrågorna.
G77-gruppen har krävt att Kyotoprotokollet förlängs och att USA ansluter sig. I Kyotoprotokollet förbinder sig endast i-länderna till att sänka utsläppen. En modell som G77-gruppen vill se även i fortsättningen – dock kompletterad med politiska, men frivilliga, målsättningar från utvecklingsländerna.
USA ratificerade aldrig Kyotoprotokollet, eftersom avtalet inte kräver något från tillväxtekonomierna Kina och Indien.
EU och ordförandelandet Danmark hoppades att förhandlingarna skulle mynna ut i ett nytt avtal som skulle kunna ersätta Kyotoprotokollet då det löper ut år 2012.
G77-gruppen protesterade ljudligt och blockerade i måndags förhandlingarna för att styra in samtalen på att försöka få till en förlängning av Kyotoprotokollet och därmed prioritera i-ländernas åtaganden framför u-ländernas. G77-gruppens protester verkar ha gett resultat.
Köpenhamnsmötets siktar nu på att dels förlänga åtagandena för ett 40-tal industriländer enligt Kyotoprotokollet, dels få till stånd en särskild överenskommelse med USA och u-länderna, som inte har några åtaganden enligt protokollet.
Kommentar: Lars Westermark, som var med och förhandlade fram Kyotoprotokollet, hade hoppats på ett nytt avtal.
– Det är lite konstigt att gå vidare på Kyotoprotokollet eftersom USA inte är med. Det är en stor brist. På grund av det ville EU ha ett nytt, separat avtal som alla skulle vara med på. Men det väckte misstroende – u-länderna tog det som att vi ville tvinga med dem på samma villkor eller att vi skulle springa ifrån våra åtaganden.
– Men det skulle helt klart vara lättare med ett gemensamt och globalt avtal som all var med i.