Vi sitter i biträdande chefsförhandlaren Agnes von Gersdorffs arbetsrum på miljödepartementet, i Centralpalatset på Tegelbacken 2 mitt i Stockholms city.
Novemberskymningen lägger sig snabbt utanför de höga fönstren. En nästan alltför tydlig illustration av vad Agnes von Gersdorff säger med sin låga men distinkta röst:
- Vi har bara den här planeten. Vi måste lösa det här. Det är bråttom nu.
Hon är biträdande chefsförhandlare i den svenska delegationen. Det svenska förhandlingsteamet får ovanligt mycket strålkastarljus vid Köpenhamnsmötet eftersom Sverige just nu är ordförande i EU. Agnes von Gersdorff och hennes svenska kolleger i klimatförhandlingarna representerar närmare en halv miljard européer från 27 länder.
- Det är tveklöst det viktigaste jag gjort yrkesmässigt, säger hon om det stundande mötet i Köpenhamn.
I snart fem år, sedan klimatmötet i Montreal 2005, har hon varit med och krattat i manegen för miljöministrarna. Maratonsessioner där mat och sömn reduceras till ett minimum – ”Ibland får man leva på cappuccino och coca-cola”.
- Det kan ju låta flott att åka till Bali och Nairobi och andra exotiska ställen. Men konferenscenter är sig lika världen över. Det är inga charmiga miljöer precis.
Det har ju riktats kritik mot de här mammutmötena för att de i sig bidrar till växthusgasutsläppen?
- Jag tror inte att vi löser klimatfrågan om förhandlarna stannar hemma hos sig. Men jag skulle personligen se att vi hade fler videokonferenser. Och jag är glad över att svenska regeringen klimatkompenserar sitt flygande.
Åren som klimatförhandlare har givit Agnes ökad insikt om klimatproblemets vidd och om svårigheterna att finna en lösning.
- Vetenskapligt sett är vi ju alla förlorare om vi inte lyckas komma överens om att begränsa koldioxidutsläppen tillräckligt mycket. Problemet är att enskilda länder och enskilda aktörer inte vill riskera att ge upp något. De vill åka hem till sina parlament och sina väljare och säga: ”Det här har jag tagit hem från Köpenhamn – jag blev inte blåst”.
Agnes von Gersdorffs mamma var konferenstolk och deltog i flera av nedrustningsförhandlingarna under kalla kriget.
- Där ville också alla i grunden samma sak, ändå hade parterna så oändligt svårt att komma överens.
Jag invänder att det ändå finns människor – även vetenskapsmän – som inte alls ser den globala uppvärmningen som ett problem.
Agnes svarar att hon visserligen inte är vetenskapsman och ”inte vill ge sig in i den diskussionen”.
- Men den samlade kunskapen pekar ändå på att läget är allvarligt, enligt de senaste rönen ännu allvarligare än man trodde tidigare. Och även om det skulle finnas ett moment av osäkerhet i observationerna kan man ju fråga sig om är det värt att chansa, och inte göra något? Jag tycker inte det, och det finns ju uppenbarligen en stark beslutsamhet bland världens ledare att de inte kan bortse från klimatproblemet.
I mitten på december väntar Agnes sitt första barn – det blir en pojke, har hon sett på ultraljudsbilderna. Barnet i magen har blivit ytterligare en sporre för henne att bidra till att klimatförhandlingarna blir lyckade.
- Jag tänker ju inte bara på mitt eget barn, utan på kommande generationer över huvud taget. Vad får de för förutsättningar? Jag har en kollega som är meteorolog, ja, han är pensionär nu, som följt förhandlingarna i FN:s klimatpanel och är väl insatt i statistiken, metoderna och prognoserna. Han brukar säga att han är glad att han kommer att vara död när klimatförändringarna som vi redan genererat slår igenom.
Vad är ”värsta scenariot” för Köpenhamnsmötet?
- Ett dåligt avtal med otillräckliga minskningar av växthusgasutsläppen och som binder oss under lång tid. Då är det bättre om förhandlingarna brakar samman. Sammanbrott kan ibland vara nödvändiga i en sån här förhandlingsprocess, säger Agnes von Gersdorff.