De mexikanska klimatförhandlarna fick stående ovationer när en uppgörelse nåtts. Den bestod i praktiken av ett fluffigt paket, där de centrala men svåra frågorna om handfasta krav på utsläppsminskningar och ansvarsfördelning antingen sköts fram i tiden eller bäddades in i vaga formuleringar.
Men eftersom allt är relativt var lättnaden påtaglig. ”Spöket från Köpenhamn är borta”, jublade en brittisk representant för Världsnaturfonden.
Den hårda danska förhandlingstaktiken under förra årets fiaskostämplade klimattoppmöte i Köpenhamn hade nu ersatts av en öppen process utan hemliga utkast och med låga förväntningar. Resultatet var att det över huvud taget gick att komma överens. Processen kan fortsätta.
Efter Kyotoavtalet, som slöts redan 1997, har världen förändrats så mycket att problemen måste läggas fram på nya ledder för att det ska bli möjligt att enas. Sett på det viset startade i själva verket något nytt i Köpenhamn, och Cancún blev det första riktiga försöket att hitta rätt i den nya terrängen.
Det är lätt att häckla FN-processen som ett ovärdigt spel för gallerierna där länder inte tar ansvar för ett av tidens största globala problem. Men man måste hålla i minnet att det är en extremt komplicerad fråga som ska lösas. Det är inte ett handelsavtal som ska slutas, inte heller ett rakt förbud mot freoner eller någon konvention om barns välfärd.
Det finns hundratals sätt att komma till rätta med utsläpp av växthusgaser – ekonomiska styrmedel, förbud, uppmuntran, investeringar – och utsläppen härrör från skogsbruk, jordbruk, transporter, energi, industriproduktion, konsumtion, ja, snart sagt varje aspekt av mänskligt liv.
Dessutom finns intressekonflikter, allt tydligare blottlagda, som uppstår ur frågan om vem som ska bära det största ansvaret: Mellan rika och fattiga, mellan länder som anses drabbas mer och länder som anses drabbas mindre, mellan länder som historiskt stått för de största utsläppen och länder som av allt att döma kommer att vara stora utsläppare i framtiden.
Lägg därtill en skillnad i synen på hur mycket som egentligen kan och bör åstadkommas med centrala, statsstyrda beslut. EU ser inte på samma sätt som USA och andra på koldioxidskatt och utsläppshandel: Är de effektiva sätt att skapa gemensamma ekonomiska spelregler som gynnar klimatet eller bara begräsningar av ekonomiska utvecklingsmöjligheter? Snart tjugo års FN-förhandlingar har inte kunnat rubba denna skillnad i grundsyn, konstaterar Joakim Sonnegård, utredare åt Expertgruppen för miljöstudier, i en debattartikel i DN.
Med alla dessa grynnor i farleden är det inte underligt om FN:s klimatprocess är långsam.
Skulle det till slut aldrig bli något FN-avtal är det dock inte detsamma som att utsläppen av växthusgaser inte kan minska så mycket som vetenskapen menar är nödvändigt för att klara tvågradersmålet. Och med tanke på hur trögrörlig FN-processen varit under snart 20 år det är sannolikt helt nödvändigt att klimatarbete äger rum oberoende av vad FN enas om. Och det gör det.
Kina, världens största utsläppare av växthusgaser, är betydligt mer ambitiöst i sin interna klimatpolitik än det är i internationella förhandlingar, där taktik styr. Skälen är både krass energisäkerhet och miljömedvetenhet. Man vill också ligga i frontlinjen när världens energisystem moderniseras. Kina är redan världens största producent av vindkraftsturbiner.
EU har länge betraktats som bäst i klimatklassen. Unionen är ensam om (någorlunda) fungerande handel med utsläppsrätter och har med råge klarat Kyotoprotokollets i och för sig erkänt blygsamma utsläppskrav. Det finns ett visst internt politiskt tryck mot att skärpa den egna ambitionen om utsläppsminskningar från minus 20 procent till minus 30 procent före 2020.
En rad länder subventionerar klimatsmart teknik. Forskningen och utvecklingen av grön energi hör till de mest dynamiska. Regionala klimatavtal kan slutas
Lägger man allt detta till det som trots allt finns i Cancúnavtalet av utfästelser om utsläppsminskningar, skogsskydd och resursöverföring till fattiga länder kommer man faktiskt en bit mot tvågradersmålet.
Det stora frågetecknet är USA. Det har sagts att en av ”elefanterna i rummet” på klimatmötet – det alla tänker på men ingen vågar säga högt – är att man aldrig kan få USA att godta någon plan för nedskärningar så länge republikanerna har så stor politisk makt som höstens kongressval gav dem.
Men i USA finns, åtminstone än så länge, både världens kanske största innovationskraft och världens mest dynamiska marknad, och den dag det går att tjäna mer pengar på solceller och elbilar än oljepannor och stadsjeepar kommer inte det amerikanska näringslivet att sitta med armarna i kors.
Gröna investeringar kommer dock snabbare om spelplanen är gemensam för alla konkurrerande länder. Vilket för oss tillbaka till FN-processen.
Den uppenbara fördelen med FN-arbetet är att det är globalt, öppet och överblickbart. Skulle ett kraftfullt klimatavtal en dag komma till stånd, inklusive regler för efterlevnad, blir det tydligt vad alla länder har att förhålla sig till, och det blir lättare att följa utvecklingen.
Även för dem som hoppas på en fortsättning av Kyotoprotokollet finns faktiskt minst två möjliga toppmöten kvar om man töjer ut marginalerna så långt det går. Kyoto löper till och med 2012.
Ska det bli tjugonde året gillt i Sydafrika nästa år – räknat från det FN-möte när klimatkonventionen skapades – eller tjugoförsta i antingen Sydkorea eller Qatar 2012?