En av de känsligaste frågorna i klimatförhandlingarna är hur mycket större ansvar de rika länderna ska ta för utsläppen än utvecklingsländerna.
Europa och Nordamerika har i dag börjat dämpa sina utsläpp men ligger bakom det allra mesta av de växthusgaser som finns i atmosfären. De mest snabbväxande utvecklingsländerna, däremot, har liten historisk koldioxidskuld men kommer snart att toppa utsläppsligan om inget görs.
Miljöforskare på Stockholms miljöinstitut SEI anser att de rika länderna egentligen inte kan ta åt sig äran av att ha minskat utsläppen lika mycket som de hävdar. En stor del av minskningen beror på att produktion av varor flyttats till billigare länder, menar de. Det gäller till stor del Kina, som i dag är det land som ökar sina utsläpp mest.
Det här ”koldioxidläckaget” borde de rika länderna ta åtminstone något ansvar för, menar SEI-forskaren John Barrett och hans kolleger, som verkar i York i Storbritannien.
De har räknat ut att 30 procent av Storbritanniens minskning av koldioxidutsläppen beror på att varuproduktion flyttats. Om man skulle väga in konsumtionen av importerade leksaker och andra varor får man fram att utsläppen ökat – trots att de brittiska utsläppen officiellt nått ner till målet i Kyotoavtalet.
Vi behöver förändra vår ”konsumtionskorg”, menade John Barrett vid ett klimatseminarium nyligen, arrangerat av bland andra SEI. Det vill säga hur vi fördelar våra inköp mellan resor, tjänster och saker:
– Vi måste bestämma hur vi ser på konsumtion.
Forskarna i York får mothugg från EU, som profilerar sig som en radikal klimataktör men inte har några planer på att ta ansvar för ”koldioxidläckage”. EU:s utsläpp ligger officiellt redan väl under Kyotomålet.
EU-kommissionens chef i Stockholm, Pierre Schellekens, tycker att bilden av att man flyttar produktion utomlands som en del i en ambitiös klimatpolitik är orättvis. Han menar också att hela argumentet är ”något felriktat”:
– Företagsinvesteringar gynnar Kina, så varför ska utsläppen då inte i huvudsak vara kinesernas ansvar?
EU tar emot betydligt mer utländska investeringar än Kina, och om EU-länderna skulle börja resonera på samma sätt skulle de kunna ifrågasätta vad de är ansvariga för, enligt Schellekens.
Samtidigt som forskarna och EU-tjänstemännen tvistar om vad som är rimligt växer Kinas ekonomi – och dess utsläpp. Till och med under krisåret 2009, när utsläppen faktiskt sjönk i Europa och USA, ökade de i Kina. Landet står nu för en fjärdedel av världens alla koldioxidutsläpp, och 60 procent av den ökning som ägt rum det senaste decenniet härstammar från Kina.
Om den senaste utvecklingen inte bryts kommer Kinas koldioxidutsläpp per person om tio år att vara större än EU:s.
Så kan det knappast fortsätta, och det är Peking mycket medvetet om, menar en annan SEI-forskare, statsvetaren och Kinaexperten Marie Olsson. Hon studerar tillväxtländernas roll i klimatförhandlingarna.
Sedan mitten av decenniet har Kina utan större marknadsföring fört en ambitiös klimatpolitik. De interna utsläppsmålen överstiger vida det man utåt sagt sig vara redo att åta sig.
Den så kallade koldioxidintensiteten, utsläppen i relation till ekonomins storlek, ska ner med 45 procent till år 2020. Energianvändningen ska öka 20 procent mindre än tillväxten. Gamla ineffektiva kolkraftverk stängs och kraftverk drivna med förnyelsebara bränslen startas. Kina är redan världens största producent av vindkraftsturbiner.
Hittills har denna politik inneburit att 1,5 miljarder ton koldioxidutsläpp har undvikits i atmosfären.
– Dilemmat är att man inte ser mycket av den här pragmatismen internationellt. I förhandlingarna är man fortfarande det Kina man var i början av 1990-talet. Man är noga med att de rika länderna ska ta största ansvaret, säger Marie Olsson till DN.se.
Samtidigt trycker det svällande energibehovet hela tiden på. Med dagens kinesiska klimatplaner kan utsläppen plana ut bortåt 2020, men det räcker inte för att det internationellt vedertagna tvågradersmålet – att jordens medeltemperatur inte ska öka mer än två grader från förindustriell tid – ska nås. För att klara det skulle de kinesiska utsläppen behöva minska från ungefär 2015.
Kan de göra det? Det finns utan tvekan drivkrafter för att gå längre.
- Kinas första officiella lägesrapport om klimatförändringarna 2007 visade tydligt hur landet skulle drabbas av ett varmare klimat: torka i norr och risk för översvämningar längre söderut.
- Kinas näringsliv har sett att det finns pengar att tjäna på en tillväxt driven av ny grön teknik. När fler och fler länder ställer om till mindre fossilberoende ekonomier är Kina angeläget om att hamna långt fram. Dessutom försvagas landets internationella förhandlingsposition ju mer utpekat det blir som klimatskurk.
- Och – inte minst – i botten ligger en krass energisäkerhetskalkyl. Ett räkneexempel: om energikonsumtionen skulle följa samma mönster som de industrialiserade grannarna Sydkorea och Taiwan skulle Kina behöva använda 70 procent av världens oljeproduktion om 20 år.
Kina skulle ha mycket att vinna på att spela en mer aktiv roll på den globala klimatscenen, menar Marie Olsson och andra forskare som studerat Kinas roll. Olsson tror att stormakten kan gå väldigt långt i sin energiomställning, även om det är svårt att se detaljerna ännu:
– Man ska nog inte vara rädd för att Kina inte vill ställa om. Problemet ligger inte i en obstinat kongress, som i USA, utan snarare då i ekonomins storlek.