Oenigheten är stor om hur klimatkrisen ska lösas, men det är ändå tydligt vilka frågor som måste diskuteras. Här punkterna som förhandlingarna kommer att fortsätta kretsa kring under årets FN-klimatmöte i Mexiko. Stridslinjerna går mellan rika, fattiga och ekonomiskt snabbväxande länder.
1. Långsiktigt mål.
Hela syftet med FN:s klimatarbete är att stabilisera mängden växthusgaser i atmosfären så att klimatförändringarna stannar på en acceptabel nivå. Frågan är vilket mått man ska använda. I resolutionen som blev resultat av klimatmötet i Köpenhamn 2009 framhålls det så kallade tvågradersmålet. Det innebär att världens medeltemperatur inte får ligga mer än 2 grader över den nivå som rådde före den industriella revolutionen. Ett annat mått kan vara att halten växthusgaser i atmosfären inte ska överstiga en viss nivå (350-450 ppm/miljondelar).
2. Minskade utsläpp.
Den kanske svåraste frågan av alla är hur mycket olika länder ska dra ner sina utsläpp. Enligt FN:s vetenskapliga klimatpanel bör i-länderna minska utsläppen med 25-40 procent till år 2020 jämfört med 1990 års nivå. För u-länderna handlar det till att börja med om begränsningar i jämförelse med om inga åtgärder vidtogs.
Det enda bindande avtal som finns är Kyotoprotokollet, där ett antal av världens rikaste länder, dock inte USA, har åtagit sig att minska utsläppen. Åtagandena gäller bara fram till 2012 och frågan är vad som händer sedan. Inför Köpenhamnsmötet 2009 fanns förhoppningar om ett bindande avtal som även inkluderade de stora utsläppsländerna USA och Kina, men det misslyckades kapitalt. Den enda resultatet var att länderna gjorde vissa frivilliga åtaganden.
3. Finansiering.
Det råder enighet om att de rikaste länderna måste stå för merparten av kostnaderna, även i fattigare länder. Men hur stort ska stödet vara? En annan fråga är hur det ska finansieras. Direkt bistånd? Auktioner med utsläppsrätter? Skatt på utsläpp eller särskilt på flyg? Här uppnåddes ett av de få konkreta resultaten på Köpenhamnsmötet. I-världen lovade ett klimatbistånd som ska trappas upp stegvis så att det 2020 uppgår till 100 miljarder dollar årligen. USA, Japan och EU står för merparten. Frågan är nu hur pengarna ska fördelas.
4. Anpassning.
Vissa effekter av uppvärmningen går inte längre att undvika – och de fattiga länderna drabbas hårdast. Hur kan smällen dämpas? Pengarna som utlovades i Köpenhamn kommer delvis att gå till detta.
5. Tekniköverföring.
Ny teknik är nödvändig för att lösa klimatproblemet – och även u-länderna måste få tillgång till den. Men hur mycket ska i-länderna skjuta till för att u-länderna ska ha råd med rätt investeringar? En svår fråga gäller patent. U-länderna vill ha fri tillgång till kunskap och teknik. I-länderna försvarar patenträtten. Vissa framsteg gjordes i Köpenhamn men mycket återstår.
6. Skogsfrågor och markanvändning.
När skog skövlas ökar växthusgaserna, eftersom färre träd kan ta upp koldioxid. Hur kan avskogningen stoppas? Hur ska åtgärderna mätas och finansieras? En stor fråga för länder som Brasilien och Indonesien. Detta är ett område där man faktiskt nått ganska långt. Många viktiga beslut är fattade för att i-länder ska kunna skjuta till pengar när u-länder skyddar sina skogar. En del återstår dock innan det fungerar i praktiken. En besläktad fråga är i vilken mån i-länderna ska få tillgodoräkna sig sina kolsänkor, det vill säga skogsmark och odling som tar upp koldioxid.
7. Handel med utsläppsrätter och flexibla mekanismer.
Till att börja med är handel med utsläppsrätter en fråga för i-länderna. Flexibla mekanismer innebär att rika länder kan investera i klimatåtgärder i fattigare länder istället för på hemmaplan. Frågan är hur de rika länderns ska få tillgodoräkna sig investeringarna. Bland de fattiga länderna finns ett motstånd mot detta.
8. Insatser i särskilda sektorer.
Handlar om att sätta mål för utsläppsminskningar inom särskilt problematiska sektorer i u-länderna. Kan också handla om särskilda begräsningar för internationellt flyg och sjöfart.