För hundra år sedan bröt kriget ut. I början förstod inte Europas tidningsläsare vad det rörde sig om, ”Libyen” var ett antikt namn som italienarna dammat av och klistrat på kustremsan mellan Egypten och Tunisien. Det gällde för italienarna att rycka åt sig Tripoli och Benghazi innan turkarna hunnit få fram förstärkningar och innan stormakterna hunnit komma med medlingsförslag.
Premiärminister Giolitti ville egentligen inte krig. Men sedan i mars 1911 gick hans undersåtar i nationalistisk feber. Då hade Frankrike med tysk hjälp tagit över Marocko, fast ”alla visste” att det varit Italiens tur att få ett stycke Nordafrika.
Högern, kyrkan, fackföreningarna ville krig. Futuristpoeten Marinetti hyllade kriget i ”Battaglia di Tripoli”. Socialisterna var också med på noterna, utom Benito Mussolini och hans falang.
Men Europa var idel indignation och oro. Italienska flottan bombade Konstantinopel och Beirut och den ryska veteexporten låg instängd i Svarta havet. En bästsäljare fångade upp stämningarna. Den hette ”Lögnerna” och var skriven av svensken Gustaf Jansson. Det var en enkel melodram om en arkeolog som tar värvning i kriget för att avslöja de patriotiska lögnerna, men dess budskap gick hem i vida kretsar: Italiens avsikt var att roffa åt sig marknader och råvaror.
En del tror fortfarande detta. De intalade sig att USA:s krig i Irak var ett kamouflerat affärsprojekt: USA tänkte knycka Iraks olja.
I dag, på nytt, förklaras kriget med att de som hjälpt libyerna ville åt dess olja. Ingen tog Iraks olja. Det går inte. Arabstaternas olja nationaliserades för snart fyrtio år sedan. Europeiska oljebolag står i dag med mössan i hand och väntar på audiens hos Libyens regering.
Och Italiens rov i Libyen? Jo, en kronisk statsskuld som bidrog till demokratins fall 1922. Svårast blev en muslimsk bojkott, som ödelade exportmarknader från Indien till Sydafrika. 1930, efter två decennier, hade Libyen kostat Italien 215 miljoner lire om året, mot 36 miljoner i intäkter. Det fanns bara en skröpligare kolonialism, den portugisiska, som permanentade landets fattigdom till 1975.
Men viljan att verkligheten skall vara materiell går djupt hos dem som tror sig fria från religion. Så snart våld och terror bryter ut är samma orakel framme och pekar ut fattigdomen som orsak, trots förkrossande bevis på motsatsen. (Är Breivik den förste terrorist som inte kopplats till fattigdom? Vi borde fråga oss varför.)
Denna materialism är själv en religion. Som ung i Vietnamrörelsens grundkurs fick jag lära mig att krigets nyckel var oljan i Mekongdeltat, USA ville åt den. Ett halvsekel före FNL, Noam Chomsky, Che Guevara och deras barnkammaraktiga världsförklaring fanns alltihopa redan färdigt, hos den bortglömde Gustaf Jansson.