Den 47-åriga tvåbarnsmamman blev mest känd för sina reportage om den ryska arméns övergrepp mot civila i det tjetjenska kriget i Novaja Gazeta, den kanske sista ryska oberoende tidningen i dagens Ryssland.
Reaktionerna från hennes kolleger var bestörtning och sorg, men inte förvåning. Vitalij Jarosjevskij, biträdande redaktör på Novaja Gazeta fastslog att hon mördats på grund av hennes arbete.
"Vi ser inget annat motiv för detta fruktansvärda brott", sade Jarosjevskij till nyhetsbyrån Reuters. Och Oleg Panfilov, direktör för Centret för journalistik i extrema situationer, påminde om att Politkovskaja regelbundet utsattes för hot.
Till nyhetsbyrån AP sade Panfilov att han egentligen alltid väntat sig att något skulle hända henne, för och främst på grund av Tjetjenien.
Hoten mot Anna Politkovskaja var också högst verkliga, och hon vidtog ibland försiktighetsåtgärder. Under en period 2001 ansåg hon sig tvungen att fly till utlandet på grund av hot via e-post som var kopplade till det "andra Tjetjenienkrig" som president Vladimir Putin inlett två år tidigare.
Men hon tog väldiga risker som få andra var beredda till. Hon var praktisk taget den enda ryska journalist som regelbundet reste till den livsfarliga krigszonen i Tjetjenien. Där greps hon några gånger av militären och utsattes för flera dödshot.
Under gisslanddramat i Dubrovkateatern under hösten 2002 försökte hon rädda oskyldiga människoliv genom att på eget bevåg agera medlare. Det gav inget resultat, och säkerhetsstyrkor gasade i stället teatern under en attack som skördade hundratals människoliv. När skolan i Beslan i Nordossetien attackerades i en ny terrorattack i september 2004, ville hon flyga ner för att om möjligt medla igen. Men innan hon kom så långt blev hon svårt sjuk, sedan någon matförgiftat henne på flygplanet.
Men hon fortsatte, det såg hon som en plikt. Hon fortsatte beskriva hur det som benämns "antiterroroperation" egentligen handlar om att arméns pansarfordon omringar en by, för bort alla män och kvinnor för att dödas eller utsättas för våldtäkt och omänsklig tortyr. Ett helt folk blir kollektivt bestraffat, och omvärlden låter det ske, menade hon.
Under en större DN-intervju med Anna, kort efter teaterdramat, berättade hon att hon varit beredd att sluta flera gånger. Men hon tyckte inte att hon kunde, hon hade kommit för många människor för nära, och inga andra ryska medier skrev sanningen.
Jag frågade henne om hon inte var rädd.
- Jag är alltid hemskt rädd, precis som alla andra. Men jag har inget annat val än att fortsätta. Jag måste ju arbeta oavsett om jag är rädd eller inte. Jag fick till och med ett erbjudande från PEN-klubben i Sverige att vila och arbeta där under ett år. Visst, jag är trött som många andra. Men jag kan inte åka bort nu, svarade hon.
Hon berättade också att hon alltid brukade ha en civil bil bakom sig som skuggade henne i Moskva, troligen någon från de så kallade "kompetenta organen" som ville ha kontroll över hennes förehavanden.
Men själv hade hon inget livvaktsskydd.
Till slut insåg någon av hennes många fiender att inget kunde stoppa henne, utom en dödande kula.