Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Nyheter

Kroppsaktivismen växer i Sverige

De får ta emot hat. Och kärlek. Kvinnor i modell större som poserar på Instagram når nya – unga – skaror följare. Kroppsaktivismen växer i Sverige.

Cassandra Klatzkow (@cassklatzkow på Instagram) minns exakt när hon blev medveten om sin kropp. Inte på det där sättet som när barn börjar reflektera över att de har armar och ben som de kan styra, utan som kvinna. Hon var nio år gammal. Brösten hade börjat växa. Mensen hade kommit. Hon sköt i höjden.

Foto: – Jag såg kvinnlig ut fast jag var ett barn, berättar hon. Det förändrade hur jag blev bemött vilket gjorde min kroppsuppfattning väldigt skev. När jag gick i trean ropade killarna i sexan ”Pamela Anderson” efter mig. Jag blev livrädd! Jag ville inte vara med dem, jag ville fråga chans på och bli ihop med killarna i min ålder i min klass. Men jag var tre huvuden längre än dem och kände mig som ett ufo, det var skitjobbigt.

Hemma bantade mamma och åt ibland endast måltidsersättning, vilket påverkade dottern. Redan som tolvåring prövade Cassandra Klatzkow sin första diet. Kroppsångesten kom och gick.

Allting kulminerade en varm sommardag 2014, då hennes vänner ville gå och bada. Cassandra Klatzkow testade sin bikini – och kraschade.

– Jag fick panik. Jag tänkte att jag inte kan visa mig så här. Folk kommer att bli rädda. Jag skapade helt sjuka scenarion i mitt huvud om hur fruktansvärt det vore att utsätta människor för min kropp. Den kvällen låg jag hemma och grinade.

I ett rationellt ögonblick bestämde sig Cassandra Klatzkow för att fota sig själv i bikini och två dagar senare la hon ut bilden på Instagram tillsammans med en text om kroppsångest med poängen: Låt oss gå och bada.

Hon var vansinnigt nervös och uppdaterade sidan maniskt – men responsen var fantastisk.

– Det var inte alls självklart att lägga ut bilden, men det kom snabbt in sjukt mycket likes och kommentarer. ”Du är så modig”, ”jag önskar att jag vågade som du”, ”du är så fin”. Jag blev helt översköljd av det här och blev jätteglad. Det hjälpte mig väldigt mycket med mitt självhat och den bilden var början på allting. Först tänkte jag inte alls att det var en rörelse, för mig var det bara: Jag mår skit och jag behöver bekräftelse.

I sina jobbigare stunder hade hon försökt stilla ångesten genom att googla framför allt amerikanska plus size-modeller. Hon kände i princip till alla, det fanns inte särskilt många. Sedan dess – på mindre än två år – har företeelsen med kvinnor som stolt lägger ut bilder på sina överviktiga kroppar exploderat.

De får massor av kärlek och får ta emot mängder av hat och hån, men dessa kroppsaktivister har också tagit större och större plats i både sociala medier och i modemagasin. Flera har plockats upp av modellagenturer och miljoner och åter miljoner människor följer deras konton. De kan tjäna pengar och slåss för en god sak på samma gång.

Kampen som förr pågick på barrikaderna har av naturliga skäl hamnat på nätet, där vem som helst kan skapa sitt eget flöde, sin egen världsbild.

– För ett år sedan hade jag inte ens hört uttryck som ”kroppspositivism”, säger Cassandra Klatzkow. Nu är det helt självklart för mig att kalla mig för kroppsaktivist. För kampen – det är viktigt att visa att man kan vara tjock och lycklig, för min egen skull och för att jag märker att det hjälper de som följer mig. Nu förstår jag att jag är den där personen för många yngre tjejer som de stora modellerna var för mig för några år sedan.

En gång i tiden var du inte sällan ensam med det du tvingades genomleva, vad det än handlade om. Minsta avvikelse, i synnerhet på en liten ort, kunde ge dig en väldigt isolerad situation. Med internet och sociala medier har spelplanen förändrats och hela världen finns ständigt några tangentbordstryckningar bort.

Du kan vara hur öppen eller sluten som helst – bara titta, läsa och känna igen dig, bli stärkt av det. Eller föra din egen kamp utan att behöva lämna ditt hem. På nätet finns människor från hela jordklotet att diskutera och skratta eller gråta med.

Foto: En av de största svenska kroppsaktivisterna på Instagram, med 16 500 följare, är Ebba Nilsson (@babe_ebba). För henne började det med att hon gjorde sig fin med peruker och smink och la ut bilder.

Det var först när hon började lägga upp foton på sin kropp som hatet kom.

– Jag fick väldigt mycket taskiga kommentarer, berättar hon. ”Vad ful du är.” ”Du är så tjock och äcklig.” Det fick mig att lägga upp fler bilder, för att jag ville visa att jag inte bryr mig om vad någon annan tycker. Det var så tydligt att folk kommenterade för att de tyckte att jag tog för mycket plats. Jag skulle inte vara stolt över min kropp.

Enligt Ebba Nilsson är det oftast unga killar som beter sig illa.

– Medelåldern är kanske 15 och nu när jag har så pass många följare har folk börjat bläddra tillbaka för att kommentera gamla bilder. På vissa bilder har jag tusen kommentarer: ”Ful.” ”Äcklig.” Folk är dumma i huvudet. De taggar sina kompisar som kommer in och skriver typ ”hahaha”. Senast fick jag en kommentar som var så här: ”Du borde gå och dö, du är så jävla vidrig och äcklig.”

Det är ett av skälen till att hon studerar till lärare, för att hon vill forma ungdomar till att inte bete sig som idioter. Ebba Nilsson har inte haft några större problem med sin kroppsuppfattning, till skillnad från nästan alla sina vänner, men tillstår att det så klart finns dagar som är jobbigare än andra.

– Vi har ett samhälle som vill att framför allt kvinnor, men även män, ska må dåligt. För när vi mår dåligt i oss själva köper vi saker. Det är så kapitalismen fungerar – vi ska shoppa för att lösa påhittade problem.

Samtidigt får hon många fina kommentarer, som ett meddelande som kom häromdagen: ”Dina bilder och ditt konto har hjälpt mig att bli fri från anorexi.”

– Det är så himla stort och mäktigt för anorexi är verkligen en extrem sjukdom som på riktigt dödar människor. Då känner jag att jag verkligen har ett syfte. Och jag tycker att det är roligt att få uppmärksamhet och bekräftelse.

Reaktionerna från omgivningen? Kring Ebba Nilsson är de flesta stöttande och flera vänner har hennes lösenord för att kunna radera elaka kommentarer, även om de inte längre hinner för att det skrivs så många.

– Min pappa har haft ganska svårt för att jag är tjock och har velat att jag ska gå ned i vikt. Sedan har han sett hatet jag får och jag tror att han har tänkt om lite. Han tycker att det är helt sjukt och har blivit mer accepterande. Det är en jättefin grej.

På gator och torg?

– Jag tänker nog mer på min vikt än andra gör. Jag är inte så överviktig att det blir jobbigt för andra att titta men på Youtube finns det ett klipp på en väldigt stor kvinna som går på stan och människor är så vidriga. Folk ska skita i hur andra väljer att vara. Många som skriver kränkande på Instagram verkar inte tro att de syns – det är klart att de gör! Det är allvarligt.

I antikens Grekland betraktades övervikt som en medicinsk avvikelse.

Under renässansen, någonstans från 1400 och ett par hundra år framåt, skulle en kvinna helst ha rejäla höfter, rundad mage och stor byst. Det var varken första eller sista gången i vår historia som större människor ansågs mer attraktiva.

1912 var Elsie Scheel ”den perfekta kvinnan”, enligt en undersökning som gjordes med 400 studenter på Cornell University i Ithaca i New York. Hon var 173 centimeter lång och vägde omkring 78 kilo, vilket i dag skulle kunna uttolkas som övervikt.

Några få nedslag genom åren visar att ideal förändras. Den slanka, tränade måttstocken dök upp först kring 1990-talet och att bedöma en persons hälsa efter dennes storlek är ett svårt uppdrag. Att inte vara normsmal innebär inte att du måste riskera fetmarelaterade sjukdomar och är heller inte synonymt med att må psykiskt dåligt, vara missnöjd med livet eller vräka i sig mat.

Den brittiska psykoterapeuten Charlotte Cooper, som nyligen utkom med boken ”Fat activism: A radical social movement”, har jobbat med kroppsaktivism och acceptans i över 30 år. Hon är positiv till det som hon kallar ”onlineaktivism”.

– Det är ett populärt, synligt och lättillgängligt sätt att visa på kritik mot idéer om fetma, men det är inte det enda sättet. Jag tänker på det som mikroaktivism, små tillfällen och interaktioner, som tillsammans blir en stor förändring i hur vanligt folk ser på saken, säger hon. Samtidigt är det viktigt att marginaliserade människor tar tillbaka makten.

Charlotte Cooper anser dock att gårdagens kroppsaktivister har blivit förbisedda och vill även hylla dessa.

– De var väldigt modiga. I synnerhet gäller det de lesbiska feministerna som blev förlöjligade, politiskt isolerade och bortglömda. De hade inget internet och var tvungna att ta stora risker. Men de hade integritet och deras arbete är fortfarande relevant och kraftfullt. Dagens aktivister kan lära sig mycket av dem.

Redan på 1960-talet kom den första vågen av kroppsaktivism, som på den tiden kallades ”fat pride” eller ”fat power”. Målet var förstås att överviktiga skulle accepteras som de var och inte behöva gömma sig eller utstå spott och spe.

Enligt Charlotte Cooper har det skett en gradvis förändring åt det bättre, även om folkhälsopolitiken kring övervikt fortfarande är ”ond och missriktad”.

– När jag skrev min första bok om fetma 1998 sågs jag som en surkärring, men i dag vill till och med min tandläkare prata om mitt arbete.

Det finns många kända kvinnor som vägrar att skämmas för sin kropp, bland dessa ”Girls”-skaparen Lena Dunham. Förra året, efter att hon publicerat en bild på sig själv i sin pojkväns underkläder, möttes hon av en av de värre utseendestormar hon har fått utstå – och har därför inte längre sitt lösenord till Twitter.

– Jag uppskattar verkligen att någon över huvud taget följer mig, så jag ville inte bryta helt, men det var verkligen inte en trygg plats för mig, förklarade Dunham hos Kara Swisher i radioprogrammet ”Re/code Decode”.

Nyligen meddelade Dunham i sitt nyhetsbrev Lenny Letter att hon inte längre tänker låta tidningar retuschera foton på henne:

”Den här kroppen är den enda jag har. Jag älskar den för vad den har gett mig. Jag hatar den för vad den har nekat mig. Och från och med nu vill jag känna igen mina egna lår i en uppställning.”

I Sverige hamnade konstnären Stina Wollter (@stinawollter på Instagram) ofrivilligt mitt i en fetmadebatt efter att bloggaren Katrin Zytomierska i TV4 kommenterat en video där Wollter dansade med orden: ”Det här är någonting som folk skrattar åt och hånar.”

Tokfeministen försöker sig på olika dansmoves. Med otvättat salt hår och ledighetsfniss i somras.

Ett filmklipp publicerat av Stina Wollter (@stinawollter) Nov 5, 2015 kl. 2:13 PST

– När min kropp började synas på Instagram märkte jag på gensvaret att det fanns massor av människor som kände som jag, säger Stina Wollter. Jag bär på en smärta som kommer från mitt liv, från självhat och erfarenheterna av att leva nära ätstörningar. Jag har en kraft från det. Människor blev påverkade. Det var då jag förstod att – det här betyder någonting. Jag dansar för livet, för min och andras rätt att finnas.

Efter att ha blivit förödmjukad i ”Malou efter tio” reagerade Stina Wollter med, beskriver hon, ”reflexmässig skam”. Så blir det när man har levt med självhat så länge.

Snart mobiliserades dock en motrörelse och andra instagrammare kom till hennes värn under hashtaggen #dansaförstina – den som vill kan gå in på Instagram och se folk från hela landet stolt visa upp sina kroppar. Hon svarade med #stinawollterdansarförlivet där hon samlade sina egna klipp.

– Jag har hur många unga människor som helst som skriver till mig varje dag. Jag hade inte räknat med det gensvaret, jag är konstnär och programledare i radio och helt plötsligt blev jag kroppsaktivist. Och jag kan inte banga. Folk kallar mig modig men jag är inte ett skit modig, jag är bara inte ensam – jag står inte ensam på ett torg och dansar längre. Levande och döda sluter upp vid min sida. Min syster som inte ens lever längre, jag vet att hon bara, ”yeah, you go girl”.

– Det handlar om mitt eget trots, som påminner mycket om barnets: Stoppa inte mig i de här jävla lådorna. Jag måste få röra mig utan att ständigt bli dömd. Jag orkar inte längre. Jag är beredd att ta striden, konstaterar Stina Wollter.

Vanessa Almeida (@vanessa.noir) insåg att hon var kroppsaktivist för ett halvår sedan. Frågan är för henne också tätt kopplad till rasism. Som yngre, på en liten ort utanför Göteborg, fick hon höra uttryck som ”tjock, äcklig negerhora”.

– För mig är det viktigt att vara en stark, svart kvinna som kanske inte alls ser ut som samhället vill att jag ska se ut, men det är okej ändå, förklarar hon.

När insåg du att det fanns en rörelse?

– Jag har vetat att det finns plus size-modeller men har aldrig riktigt förstått att jag själv är en del av den. Nu förstår jag att hur mycket jag än läser eller ser andra är det min kropp och min kamp, vägen till att älska mig själv. Bilderna har alltid varit för min egen skull.

– Men jag har märkt att folk blir peppade och det får mig att vilja göra det ännu mer. Det är faktiskt jätteviktigt. Det är inget fel på mig och jag är ingen slampa för att jag tar sådana här bilder, det är löjligt. Jag kommer göra vad jag vill.

Följer du andra?

– Ja och det blir fler och fler. Jag vill vara en del av rörelsen och det kommer alltid dagar då man är mindre pepp och kanske behöver en annan person som kan förklara att man är okej. Så ser man någon annans bild och tänker: ”Jag är perfekt som jag är.” Jag kan ju inte vara någon annan.

Internationellt (antal följare

Internationellt (antal följare inom parentes):

@theashleygraham (1,7 miljoner)

@nadiaaboulhosn (409 000)

@gabifresh (346 000)

@denisebidot (244 000)

@taralynn (237 000)

Sverige:

@ladydahmers (26 100)

@apan.satt.i.granen (20 100)

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.