Det kommer att ta lång tid innan vi har talat färdigt om Anders Behring Breivik. Likt Herostratos, som brände ner Artemistemplet i Efesos för att uppnå ryktbarhet, har han lyckats i sitt narcissistiska uppsåt att tvinga sig på världen.

Till största del beror det på själva gruvligheten i dådet. Men det går inte att komma ifrån att Breiviks ideologiska proklamationer spelar in. Hur förvirrad hans tankevärld än är företräder han en historiskt ny form av terrorism i Skandinavien.

Även i vårt hörn av världen har det tidigare förekommit politiska attentat: Amalthea och Norrskensflamman i Sverige, inhemska nazistligor i Norge och Danmark under andra världskriget. Men det var riktade handlingar mot en specifik mot­ståndare.

Massakern på Utøya var annorlunda. De unga socialdemokraterna stod i skottlinjen, men det Breivik angrep var inte bara ett parti utan ett helt samhälle; den modernistiska självuppfattning som växt fram i de skandinaviska länderna under historiens gång. Ironiskt nog har denna modernitet långt djupare rötter än Breiviks bisarra ”kulturkonservatism” och ”ateistiska kristendom”.

I stora delar av världen ledde industrialisering och kapitalism till våldsamma motsättningar: revolutioner, krig och sociala protester. Grupper som tappade makt och inflytande, från adel till hantverkare och småjordbrukare, satte sig till motvärn. Till och med USA, ett land som ibland sägs vara fött i modernitet, var tvunget att nedkämpa de slav­ägande sydstaterna.

I de fattiga skandinaviska länderna skedde övergången till marknadsekonomi och politisk demokrati utan de våldsamma konflikter som destabiliserade många andra samhällen. Visst gnisslade det.  Men över tid accepterade medborgarna social förändring och öppenhet mot omvärlden som livsvillkor. Till fromma för vår tids feministiska, muslimska och kultur­marxistiska skandinaver.

Hur denna mottaglighet för modernitet uppstått kan diskuteras. En tänkbar förklaring är att Skandinaviens efterblivenhet på artonhundratalet delvis var skenbar. Hög läskunnighet, relativ social jämlikhet och respekt för lagen gjorde att invånarna var väl förberedda för uppbrottet från det gamla samhället.

Det är därför vi har så svårt att placera in Anders Breivik i vår gemensamma berättelse. Hans korsriddarmentalitet, vurm för auktoritär kristendom och våldsdyrkan är som en förvrängd spegelbild av modern skandinavisk kultur. Föga förvånande har en del kommentatorer sett honom som en avgrundsande ur vårt kollektiva undermedvetna, ett uttryck för de mörka sidor hos oss själva som vi förträngt.

Om än psykoanalytiskt elegant tvivlar jag på den tolkningen. Även om den är ansatt är moderniteten – paradoxalt nog – fortfarande ett djupverkande kitt som binder samman de skandi­naviska länderna.