Enligt journalisten Katarina Wennstam är byns stöd för våldtäktsmannen i Bjästa inget ovanligt. Hon har i flera böcker behandlat offrens och förövarnas roll i sexualbrottsfall.
Däremot tror Wennstam att det massiva stödet för gärningsmannen i Bjästa, trots både erkännande och dna-bevisning, gör att hans tillfrisknande har försvårats allvarligt.
– Han behöver jobba med sin bild av sexualitet och sin kvinnosyn. Men hur ska han någonsin kunna sätta i gång med det arbetet om han hela tiden får höra att det han gjorde var rätt?
Enligt henne bär kyrkan ett tungt ansvar för att pojken utförde en andra våldtäkt, efter att ha fått applåder och blommor på skolavslutningen.
– Allt det signalerade att han inte var en gärningsman. Det finns en tydlig koppling mellan det och vad som sedan hände på natten. Hur ska en sextonårig kille kunna koppla annat än att det han hade gjort var något bra när han får applåder?
Många, bland annat skolminister Jan Björklund, har reagerat på att vuxenvärlden så tydligt undvek att hjälpa offren i Bjästa, och dessutom deltog i mobbningen av flickorna. Men enligt Wennstam är det ofta vuxengenerationen som upprätthåller skuldbeläggandet av offren. Inte minst i rättssalen, där offret ofta måste svara på frågor om sitt eget beteende.
– Ungdomsrån är ett vanligt problem på skolor, men vi skulle inte fråga någon som blivit rånad om den gav ifrån sig sin mobiltelefon frivilligt. Men i våldtäktsfall ställs sådana frågor. Detta bottnar i patriarkala mönster som upprätthålls av vuxengenerationen. Vi talar fortfarande hela tiden om hur tjejer ska slippa bli våldtagna, i stället för att tala om hur vi ska göra för att inte fler killar ska bli våldtäktsmän.
Wennstam menar att det finns två starka mytbilder om våldtäktsmän. Den fula gubben som hoppar fram bakom en buske, eller förortsgänget.
– Jag är övertygad om att det aldrig hade blivit den här typen av uppslutning kring gärningsmannen om det var en invandrarkille.
Enligt henne är det inget ovanligt att ett helt samhälle, eller en skola eller arbetsplats, sluter upp kring gärningsmannen i stället för offret.
– Det handlar om något väldigt mänskligt. Det är mycket lättare att tro att det blivit fel någonstans än att acceptera att någon man känner och tycker om är en våldtäktsman.
Hon jämför med Hagamannen-fallet.
– Många, även polisen, trodde i tio-tolv år att förövaren måste vara en enstöring i skogen. Så hittar man en tvåbarnspappa i ett radhusområde och det går en chockvåg genom Sverige. Det här blottlägger hur oförmögna vi är att se att den här typen av gärningsmän existerar. Men jag har mött många sexualförbrytare som påminner om killen i Bjästa.